Micke

Gustavsviksrakan - Örebros motsvarighet till Twin Peaks
 
När man cyklar till jobbet och kommer till Gustavsviksrakan är det en fröjd. Man har klarat av två kilometer kullerstenar i våran "cykelvänliga stad" och får nu äntligen njuta av slät asfalt en bit.
När man springer är Gustavsviksrakan inte det minsta fröjdefull. På samma sätt som i Twin Peaks upphör alla naturlagar att gälla, och vad som helst kan förändras helt utan förvarning eller någon som helst logik.
Det som är en njutningsbar sträcka asfalt när man sitter på cykeln, förvandlas i samma sekund man tar på sig löparskorna till en eon av asfalt.
Jag vet att "eon" inte är ett längdmått i den bemärkelsen, utan ett tidsbegrepp, men tidsbegreppet i det här fallet är mycket passande en eon innan man äntligen når slutet av rakan.
 
Anledningen till min upptäckt av hur tråkig Gustavsviksrakan är att springa på är att jag i Fredags blev hämtad efter jobbet, för att åka och hämta en av mina bilar hos min syster. Och därmed blev min cykel kvar på jobbet.
Jag skulle ju kunna ta bilen med cykelställ och hämta hem den. Men jag har glass i frysen, och mitt samvete tillåter inte att jag både slappar och äter glass samma dag, så efter jobbet fick det bli en löpartur till jobbet för att sedan cykla hem på cykeln. 8,94 km visade det sig vara till jobbet. Varmt visade det sig också vara.
 
Det kändes en aning ironiskt att första låten som förgyllde mina öron när jag i ca 30 plusgrader och sol satte igång min löparspellista och sprang hemmifrån var Raubtier med Qaqortoq.
 
"I gryningsljuset flammar brand
Jag ser ett öde, fruset land
Jag ser och ber för min själ
Jag fann Qaqortoqs is och snö
Jag tog farväl jag sade adjö
Jag ler, jag fryser ihjäl"
 
Jag minns när Kristoffer hade köpt sin Escort Cosworth med någonstans mellan 450 - 500 hk. Första gången jag åkte med i den åkte vi till Gustavsviksrakan. Där stannade han och väntade på att det inte skulle vara några bilar i vägen, innan han gasade iväg. 0 - 100 på knappt 4 sekunder. Där satt man som ett frimärke tryckt mot ryggstödet. 
När jag kom på Gustavsviksrakan idag gick det betydligt långsammare. Och inte lika kul heller faktiskt.
 
Till slut kom jag iallafall till jobbet och kunde pusta ut en stund. Inte ofta man känner att det är skönt att komma till jobbet. Efter att ha vilat upp mig några minuter och druckit en omgång vatten hoppade jag upp på cykeln och cyklade hemåt. Och tro det eller ej, men nu hade Gustavsviksrakan krympt igen. Jag är övertygad om att David Lynch på något sätt var inblandad när den cykelbanan anlades...