Micke

 

 

04:15 på Måndagen klev jag upp ur sängen med den där ångesten, hatet mot mänskligheten, deppresionen och allmänna känslan av blääää som kännetecknar insikten att det är dags att börja jobba igen efter ett allt för kort Sommarlov.

Första dagen efter uppehållet ska man ju ha med sig massa saker, så jag tog bilen till jobbet eftersom känslan som genomsyrade mig gjorde att man kunde ha slagit vad om att det hade varit motvind åt alla håll samtidigt om jag hade cyklat med packning. Eller "packning" kanske är lite överdrivet, men mer saker än vanliga fall iallafall.

 

Framåt eftermiddagen började huvudvärken komma smygande, och jag var alldeles oerhört trött. Jag kunde snabbt räkna ut anledningen. Under ledigheten har antalet burkar energidryck som avnjutits varit i en mängd som vida överskrider det rekomenderade antalet. Och när jag nu inte fick i mig det socker och jox som kroppen vant sig vid protesterade den så klart. Till slut gick jag till butiken och köpte en (bara en endaste) liten Red Bull, som en sorts nikotinplåster när det nu var dags att vänja sig av med senaste veckornas intag.

 

När arbetsdagen var slut och jag kommit hem var huvudvärken kvar, även om den var betydligt bättre (Red Bull är naaaaaajs), men jag fortfarande oerhört trött. Trött är man ju ofta, men det här var en trötthet utöver den vanliga. Helst hade jag tagit bilen och åkt ut och nöjesåkt, eller lagt mig i fåtöljen och druckit Frank's, eller bara lagt mig att sova. Men ett sådant beteende är ju inte rätt sätt att gå i jakten på en mindre fet kropp och bättre kondition, så jag tvingade mig att åtminstone göra något som iallafall kunde liknas vid träning. Valet blev att cykla en runda LVG. Då får man iallafall vila i nedförsbackarna...

 

Jag har en runda bort mot Glanshammar som är i stort sett exakt tre mil, och det kändes som en lagom sträcka i mitt trötta tillstånd.

Efter några kilometers cyklande tyckte jag att det gick riktigt bra. Jag höll ett bra (med mina mått mätt) tempo och det kändes väldigt lätt när jag susade fram mellan ängarna.

Efter en dryg mil ska man svänga av vägen och åka ett par kilometer på en mindre väg, innan man kommer ut på en annan 70-väg som man följer in mot stan. Där kom förklaringen till varför det hade gått så bra att cykla. Jag hade tydligen haft medvind, som jag inte hade märkt då den tydligen hade valt att vara ganska diskret. När min fortsatta färd gick åt motsatt håll förvandlades tidigare nämnda medvind till motvind, och nu var den av någon anledning inte det minsta diskret längre...

 

På Tisdagen var den enda packningen jag hade med mig till jobbet matlådan, och jag kunde därmed inte ta bilen med gott samvete, och det blev alltså veckans första cykel-pendling.

Eftersom jag har världens bästa arbetskamrater (några stycken av dem iallafall) så hade jag däremot packning när jag cyklade hem. Närmare bestämt 2,5 liter Red Bull.

Senare i veckan skulle jag genomföra min 100:e parkrun, och hade förhoppningar om att i samma veva slå PB. Så Titti och Lisa gav mig 10 flaskor Red Bull som lite extra doping. Nu skulle jag väl få upp hastigheten. Kanske inte på löpstegen, men definitivt på hjärtat.

 

Kvällen innebar backintervaller. Kvällen skulle innebära lite vila. Jag hade ju faktsikt jobbat två dagar nu. Fast redan runt lunch fick jag veta att kvällen inte alls skulle innbära vila. Titti skulle ut och springa och det skulle jag tydligen också göra. Jag fick iallafall bestämma vilken sorts löpning vi skulle köra, och jag valde backintervaller.

När vi kom fram till backen på kvällen visade det sig att vi inte var de enda som hade valt denna sysselsättning. Det var full fart i backen. Vi var dock de enda på två ben. Resterande motionärer gick på fyra ben, hade svans och sa "Muuuuuu".

Inte för att jag har ko-skräck (som Kurt Olsson troligen hade undrat), men de är stora och oberäkneliga, så efter moget övervägande valde vi backen på andra sidan istället. Den är inte lika brant, men det är fortfarande en backe.

 

Efter genomförda intervaller, helt utan anfall från labila kossor, var det skönt att sitta en stund. Bästa stunden vid backintervaller är alltid den hårda träsoffan efteråt.

Titti skulle springa ett varv i Venaspåret, sa hon. Det skulle inte jag, sa jag.

Jag undrade om hon kände sig övergiven om jag lämnade henne i skogen och cyklade hem istället för att hänga med på ett varv. Hon påstod att det gick bra, och jag svarade att helt ensam skulle hon ändå inte vara i skogen för jag såg en man med yxa som smög iväg mellan träden...

 

Onsdag var ännu en dag med cykelpendling. Fast med en twist... 

Dagen innan hade Titti föreslagit att vi kunde cykla till jobbet tillsammans. Hon bor bara några hundra meter bort från mig, så det blir ändå samma väg. Visst kunde vi det sa jag och förberedde mig på att komma senare till jobbet än jag brukar... ;)

Nu gick det faktiskt över förväntan, och vi kom i tid till jobbet med över tio minuter till godo. Visst var det en del påpekande om uppförsbackar, längden på cyklingen, värmen, avsaknad av medvind, dåligt pumpade däck och dåligt underhållen cykel o.s.v. Eller som Titti skrev på Facebook efter vår cykeltur:

 

För någon/några månader sedan läste jag om Racefox. Kort sammanfattat en digital löparcoch som känner av hur man springer och meddelar vilka förändringar man bör göra och även ger träningsprogram efter nuvarande form och önskat mål.

Det låter lite för bra för att vara sant. Lite TV-shop-varning över det hela, och jag tänkte inte så mycket mer på det. Fast man kan ändå inte sluta tänka på det, och efter att ha läst runt och sett en hel del positivt från folk som inte framstår som köpta av företaget valde jag till slut att slå till. Man binder bara upp sig på tre månader. Jag har ju köpte telefoner där man binder upp sig på 24 månader vilket är betydligt längre än en Sony håller, så att binda upp sig på tre månader kändes inte så farligt.

 

Den 16 Juli fick jag ett mail om att sensorn/bältet skickats från Stockholm. Kul, då kommer det snart hann jag tänka innan jag såg att det skickats med Postnord...

Nåja, på Torsdagen 9 dagar senare kom paketet fram till mig. Antar att personen som transporterade paketet också skulle behöva en löparcoch för att få upp hastigheten...

 

Som den nyfikne gosse jag är så måste jag självklart prova direkt. Efter att ha fyllt i diverse uppgifter (ålder, vikt, skador och sånt) skulle man fylla i vad han hade för mål med träningen, och hur många träningspass man har möjlighet att genomföra per vecka. Jag sa att jag vill komma under 20 minuter på 5 km. 

Efter det skulle man springa lugnt i 12 minuter för att det skulle synas hur jag springer. Det var viktigt att jag sprang i ett lugnt tempo, annars kunde inte resultatet användas och jag skulle få göra om det. 

Så jag joggade iväg lite lugnt och efter en stund sa en röst (man har instruktioner i hörlurarna) att jag sprungit en minut och att min puls var 149, vilket var för högt så jag skulle sänka tempot. Sänkte tempot en aning, och efter en minut kom rösten in igen och sa att min puls fortfarande var för hög och att jag skulle sänka tempot. Jag sänkte tempot ännu mer, men det hjälpte inte, för varje minut påekade rösten att pulsen var för hög och att jag skulle sänka tempot. Till slut var jag nere i 5,50-tempo och började fundera på om jag skulle börja gå för att de skulle bli nöjda. 

Plötligt dök en cyklist upp i full fart bakom ett hörn och jag hoppade reflexmässigt till för att inte bli påkörd.

"Din puls är 180, försök sänka tempot", sa rösten.

Jo tack...

 

Till slut hade de tolv minuterna gått och jag sprang hem för att se vad det här skulle resultera i.

Det positiva var att jag hade bra teknik. Antar att det var för att jag sprang så långsamt så jag hade tid att tänka igenom varenda steg jag tog, för jag har minsann sett hur jag springer när jag försöker hålla högre tempo, och den tekniken är inte så fantastisk...

För övrigt var min medelpuls 137, vilket framstår som lite konstigt då den enligt rösten under löpningen pendlade mellan 149 - 151 (med ett kort språng till 180)

Det negativa då, kanske ni undrar?

Jag är långsam och otränad. De flesta som springer som mig ligger runt 26 minuter på 5 km, och mitt mål på SUB20 var lite för högt satt.

Men hallå, det var ju ni som tjatade om att jag skulle springa långsammare och långsammare under testrundan.

Något måste ha blivit fel någonstans, så jag ska göra en ny testrunda framöver och se vad det blir den gången.

Tills vidare lämnar jag inget betyg på Racefox eftersom jag hittills har alldels för lite erfarenhet för kunna ge en rättvis bedömning.

 

På Lördagen var det så dags för min 100:e parkrun. En natt tidigare i veckan hade jag en mardröm där jag missade starten på parkrun eftersom jag höll på och knöt mina skor och inte hann fram i tid. Typiskt om det skulle hända på riktigt, tänkte jag efter att jag vaknat. Då skulle Lars och Annica få rätt i alla sina hånfulla kommentarer om mina tjusiga skosnören...

 

Jag hade som sagt förhoppningar om att slå PB på den här speciella dagen. Strålande sol och omkring 30 grader är alldeles underbart. Med undantag för när man springer och vill försöka vara snabb. Jag insåg ganska snart att det här skulle inte bli något PB, men jag tänkte iallafall försöka vara någorlunda snabb. Den planen sprack också skulle det visa sig.

 

Innan start fick jag ett fint diplom, som bekräftelse att jag har genomfört 100 parkruns. Vilket jag om vi ska vara petiga inte hade gjort då eftersom det var innan start ;)

Men en stund senare hade jag gjort det och jag kan nu stoltsera med att vara en av bara två personer i Örebro som har genomfört 100 parkruns (Lanneborn gjorde sin 100:e för 3-4 veckor sedan). 

Det här var Örebros 114:e parkrun, och utöver de 100 jag sprungit har jag varit funktionär 8 eller 9 gånger, så jag har varit inblandad på ett eller annat sätt vid de flesta tillfällena. Har jag nämnt att parkrunt är beroendeframkallande...?

 

Även om det som sagt var väldigt varmt så tänkte jag försöka hålla ett hyffsat tempo den här Lördagen. Första kilometern gick rätt bra och klockan visade 4,10. Kunde jag hålla den hastigheten och sedan öka lite i slutet skulle jag ju kanske ändå kunna slå PB. Andra kilometern gick på nästan 4,30 och då insåg jag att det bara var att lägga ner tankarna på PB. Resterande kilometrar hade liknade tider och till slut kom jag i mål på 22,21. Långt från PB men om ni bara visste hur många bra bortförklaringar jag har...

 

 

Efter målgång och vattendrickande tog jag och Petter två lugna nerjoggnings-kilometrar innan vi återvände till Naturens Hus för den efterlängtade glassen och stillasittande vilan.

Man skulle ju kunna tycka att det borde räcka som träning i den här värmen. Det tyckte inte Titti, och efter fikat var hon, jag, Petter och Lars ute på ytterligare ett parkrun-varv. Jag fattar inte att vi lyssnar på henne. Det här var ju jättejobbigt.

Nu började solen eller värmen eller en kombination påverka mig, och efter någon dryg kilometer började jag känna mig yr. Sikten blev lite tunnelaktig och skakig, men man vill ju inte vara den som drar ner tempot så jag vimsade vidare med förhoppning att någon skulle säga att vi kunde gå istället för att springa. 

Efter långa rakan vek Lars av, och Petter hade vikt av en stund tidigare så sista 1,5 kilometerna var det bara Titti och jag. 

"Sista kilometern kan vi väl gå", sa Titti.

"Om du tjatar så..." svarade jag.

 

Idag, Söndag, blev det ingen träning alls. Förutom lite simning i Ånnabodasjön. Typ 20 meter. Det kändes som en lagom sträcka innan jag gick upp nästan somnade på badlakanet i solen. Åh vad jag älskar den här årstiden och det här vädret. Förutom just när man springer alltså.