MENY
28 april 2019
Vardagsmotionen fortsätter, genom att jag cyklar mina 18 km fram och tillbaka till jobbet.
Något som också fortsätter är motvinden på eftermiddagarna. Andra veckan i rad som det är någon sorts storm när jag ska cykla hem. Men man får väl se det positiva i det hela; det blir ju mer träning med lite motstånd.
På Onsdagen var jag si så där halvtrött och hade funderingar på fåtöljen efter jobbet. Titti hade däremot andra planer och jag blev inblandad. Vi skulle tydligen ut och springa på kvällen.
Hennes plan var ett varv runt Venaspåret, 3 km, och sedan skulle jag få bestämma vad vi skulle göra. När hon sa att jag fick bestämma levde hon gissningsvis i tron att jag skulle vara trött (hallå, klockan var ju nästan 7 på kvällen och jag behöver min ungdomliga skönhetssömn) och inte orka köra så mycket mer.
Tji fick hon.
"Vi kör 7 kilometer till, så blir det en mil", sa jag.
Det var inte alls vad hon hade räknat med.
Eftersom hon inte sprungit en mil tidigare så tog vi det väldigt lugnt, och det blev även ett par hundra meter promenad då och då. Vi kom iallafall runt på 1 timme och 7 minuter. Ingen fantastisk tid, men för att vara första gången på en mil så var jag imponerad av hennes prestation. Och mest impnerad var jag över att hon inte bara tjurigt la sig ner på vägen och skrek att jag skulle ringa efter en taxi eller nåt.
På Torsdagen var hon fortfarande inte avskräckt från löpning med mig, så vi bestämde att köra backintervaller på kvällen. Nu har kossorna blivit utsläppta vid "våran" backe, men när vi var där på kvällen fanns det inte en enda kossa inom synhåll. De hade annars kunnat vara en bra motivationshöjare om de fått för sig att anfalla, som de köttätande monster de är.
Fredagen kom och det var dags för simning på morgonen. Det har blivit två veckors uppehåll för mig gällande Fredags-simning. Först var jag sjuk och sen var det Långfredag och dansk invasion.
När man har varit sjuk eller av annan anledning haft uppehåll från löpning brukar de första rundorna kännas lite jobbigare, men man tar sig fortfarande framåt, dock i lite lägre tempo än innan sjukdomen.
Samma sak gäller inte simning. Åtminstone inte för mig. När man haft upphåll har man glömt allt. Jag som var så glad för att jag börjat fattar hur andningen funkade var plötsligt tillbaka på ruta ett. Ett tag tänkte jag t.o.m. ge upp efter bara 10 minuters misslyckande. Men jag kämpade vidare och snart började det släppa lite. Men det var ingen simning som går till historien som den framgångsrikaste någonsin.
På Lördagen var det dags för skojsigheter hela dagen. Morgonen började med att parkrun Örebro firade 100 genomförda parkruns. Jag kollade lite snabbt nu och av de 100 har jag sprungt 87 stycken och varit funktionär på 8 stycken. Så jag har ganska bra närvaro. Jag har sagt det förr, men säger det igen; parkrun är bästa beroendet på länge.
På eftermiddagen skulle jag springa Kumla Stadslopp, så det passade bra att vara funktionär på parkrun, och därmed spara lite på benen.
Jag blev tilldelad uppgiften att vara förcyklist och sedan polettutdelare.
Genom att vara förcyklist var jag alltså först i mål på parkrun. Hur ofta händer det liksom? Synd bara att det inte räknas när man cyklar ;)
Den perfekta duon; Annica som eftergångare och jag som förcyklist. Nu kunde alla deltagare känna sig trygga.
(foto Lotta Persson)
Innan start pratades det om att det skulle vara kul om det blev precis 100 deltagare nu när det var 100:e parkrun. Och tro det eller ej, men det blev faktiskt exakt 100 stycken. Jag förstår att det framstår som mer uppgjort en genomsnittlig wrestlingmatch, men det stämmer faktiskt. Inget fusk och inga mutor inblandade.
Efter sedvanligt parkrunfika på Naturens Hus var det dags att cykla hem, dricka Red Bull och slappa lite innan det var dags att ge sig av till Kumla.
Som vanligt när det gäller mig så har jag först gott om tid, för att sedan inse att jag inte har så gott om tid som jag först trodde, följt av att stressa iväg, bryta hastighetsbegränsningar och slutligen vara på plats typ en timme för tidigt.
Det här var första loppet jag sprang för Örebro AIK, och självklart var jag lite nervös för dra ner klubbens anseende genom att vara alldels för usel. Alla lopp jag vart med i tidigare har jag genomfört i motionsklass, och även om det i motionsklass finns många snabba löpare så är ändå motståndet lite mer hanterbart. Nu var jag alltså för första gången anmäld i tävlingsklass. Och även om jag inte hade några som helst förväntningar på att vinna så hoppades jag ändå kunna hänga med någorlunda.
När jag kom fram träffade jag Hanna, som var där med Melina som sprang ungdomsloppet på 2,3 km. Melina avslutade med en pigg spurt och hon kommer snart kunna springa åttor runt sin Mamma ;)
Hanna tog hand om mina saker och jag gick för att värma upp. Joggade iväg en bit och det kändes fortfarande lite trögt i benen. Hur skulle det här gå?
En titt på klockan visade att det var drygt 20 minuter kvar till start när jag träffade på Andreas. Vi pratade lite och han undrade om jag hade värmt upp.
"Jodå, jag har kört lite", svarade jag.
"Du behöver värma upp mer. Häng på nu", sa han och joggade iväg.
Och det var ju bara att göra som han sa. Han borde ju ha koll, då han redan har uppnått ett av mina mål här i livet. Och då menar jag inte hans oerhört tjusiga mustasch, utan SUB20 på 5 km.
Föga anade jag hans baktanke. Han skulle köra slut på den här ynglingens sista krafter och därmed eliminera ett motstånd. Typiskt bibliotikarier; alltid så där baksluga.
Nu började det närma sig start och vi gav oss iväg till startplatsen. Exakt vart startplatsen var visste vi inte, men vi gick dit det stod mest folk och förutsatte att det var rätt ställe. Träffade även på Therese, som inte heller var helt säker på vilket tempo hon skulle klara av att hålla. Vi ställde oss ganska långt bak. Strax efteråt visade det sig att starten gick åt andra hållet, och vi stod därmed ganska långt fram.
"Ska vi verkligen stå så här långt fram?" sa jag.
Therese sa att det skulle vi, och vem är jag att ifrågasätta det påståendet.
Starten gick och Therese hade rätt i att vår placering inte var för långt fram, för vi fick ganska omgående börja springa om folk som uppenbarligen hade varit ännu mer optimistiska än vad vi varit angående sina förväntade prestationer.
En bit efter starten.
(foto Hanna Stenefjord)
Efter första kilometern tittade jag till på klockan och den visade 4,05. Det kändes rätt bra, men samtidigt sa något i huvudet att jag sprang för snabbt för vad jag klarade av. Tyvärr lyssnade mina ben på mitt huvud och nästa kilometer gick betydligt långsammare. Dessutom hade det nu börjat både regna och blåsa motvind.
Sprang på så gott jag kunde iallafall.
Loppet bestod av två varv och när vi kom vid varvningen såg jag någon som var väldigt lik Hitchcock som stod bredvid Hanna och Melina. Då Hitchcock varit död ett antal år förutsatte jag att det var Nyström men hann inte riktigt se när jag likt den stormvind jag försökte framstå som swischade förbi.
Snart var vi ute på den öppna ytan igen och motvinden hade inte minskat, men nu visste jag att det inte var långt kvar, så jag plågade mig vidare även om jag inte kände att jag hade så överdrivet mycket ork kvar. Jag var väldigt glad för att de i år varit tvugna att korta ner banan till 5 km istället för 10 km p.g.a vägarbete.
Kom till slut i mål, självdog en stund och tittade sedan på klockan. Min tid blev 21.55 och plats 31 av 80. Ingen katastrof alltså, men jag har uppenbarligen en del att jobba på.
Kollade senare på motionsklassens resultat och där hade min tid räckt till en 5:e-plats.
När jag efter målgång stod och stretchade lite kom Örjan fram och pratade.
"Nu har försatt dig i världens jobbigaste situation", sa han.
Jag förstod inte riktigt vad han menade. Jag kom marginellt före Lanneborn och Therese i mål. Menade han att jag hädanefter måste se till att alltid vara snabbare än vad de är, var den enda tanken jag kom på, innan han fortsatte.
"Att vara PT till Titti. Det kan inte vara lätt", sa han och skrattade.
Medalj och Red Bull, då leker livet
Idag Söndag hade jag två planer. Den enda var att sitta i fåtöljen och ha långfrukost och bara mysa. Den andra var att sticka ut på lugn och långsam lite längre runda.
Solen utanför och det ständiga suget på att få springa resulterade i det blev alternativ nummer två; löpning.
Så helt utan några planer på snabba tider gav jag mig iväg i ca 5,45-tempo med senaste avsnittet av SWP-podden i öronen. Underbart.
När jag sprungit en stund och började närma mig vägen som skulle leda mig in mot stan tittade jag på klockan. Jag hade sprungit 15 km, och då tänkte jag när det ändå bara fattas 6 km till en halvmara så kunde jag lika gärna fortsätta springa. Så jag valde en annan väg och sprang vidare.
När GPS:en visade ca 19,5 km började jag springa hemåt och med hjälp av en omväg hade jag fått ihop 21,3 km när jag kom hem. La mig en stund på gräset och njöt av att vara trött.
Den bästa sortens trötthet.
0