Micke

 

Ännu en Måndag där jag hade bokat in mig på spinning på kvällen, och ännu en Måndag där den bokningen avbokades av mig. 

När jag cyklade hem från eftermiddagen på eftermiddagen var det grått, det började skymma och det var en svagt duggregn som höll mig sällskap hela vägen hem. Motivationen att ett par timmar senare gå ut i det vädret för att cykla till gymmet och vara med på ett spinnngpass var låg. Dessutom hade jag planerat något roligare; att köra lite cykelträning utomhus. 

Jag förstår att det låter bakvänt att avboka spinning inomhus för att man inte vill cykla till gymmet i dåligt väder, och istället helt ägna kvällen att cykla en omgång mil i dåligt väder. Och jag kan egentligen inte ge något jättebra svar på hur jag tänkte där.

 

Hur som helst avbokade jag spinningen och gick ner i garaget för att fixa till cyklen för mörkerkörning i dåligt väder. Min Scott Gravel har inga skärmar, och med tanke på vädret kände jag att jag ville ha något som tog det värsta från bakhjulet. I brist på annat tog jag skärmen från ena pendlarcykeln, och fick den att sitta ganska bra. Trodde jag (mer om det misslyckandet senare...).

Man vill gärna se vart man cyklar, så jag monterade en omgång lampor på styret; två stycken P7-lampor på 900 HongKong-lumen styck och i mitten en lampa som enligt säljaren skulle ge 5000 lumen vilket jag ställer mig ypperligt tveksam till, även om den lyser bra.

Alla lampor tog plats, så det fanns ingenstans att fästa batterierna, så jag tog två förlängningskablar och fäste med buntband längs ramen och stoppade batterierna i sadelväskan. Inte snyggt, men det funkade.

 

Bak blev det trångt att få plats med lyse då sadelväska och bakskärm tog en del plats. Fick iallafall plats med en lampa under fästet till bakskärmen. Sen tog jag ytterligare en lampa och fäste med karosstätningsmassa bak på hjälmen. 

 

Nu var det äntligen dags att se sig ut. Efter någon kilometer började jag ifrågasätta mitt val att cykla ute när jag kunde ha varit inne i den varma spinnngsalen. Det här var ju inte så fantastiskt kul faktiskt.

Cyklade bort mot Glanshammar. Den rundan är ganska exakt tre mil, och det kändes lagom att börja med, och sen kunde jag utöka rundan om motivationen infann sig. 

 

Innan första halvmilen började ett läte höras. Som om något låg emot och skrapade. Stannade till efter vägen för att kolla vad det var. Här dök ett litet problem upp. Även om jag hade beslysning så det räckte och blev över så var den moterad på cykeln och jag kunde därmed inte lysa på själva cykeln medan jag letade efter orsaken till skrapet. Och det fanns inte en enda gatlampa inom räckhåll, utan det var helt svart där jag stod på en liten väg i byhåla.

Lyckligtvis hade jag med mig mobilen, så med den lampan kunde jag till slut lokalisera att det skrapande ljudet kom från bakskärmen, som jag trodde att jag hade monterat så bra. Den hade, när vägen blev lite ojämn, skakat lite snett och låg mot däcket och skrapade. Så efter att ha vridit den rätt var det bara att cykla vidare. Tills det blev ojämt nästa gång och skärmen återigen förflyttade sig. Jag fick alltså inget ordentligt flyt i cyklingen, utan fick stannat i genomsnitt var femte kilometer och fixa skärmen. 

Glanshammar tillhör ju Örebro och Örebro är ju vägarbetenas förlovade land. Glanshammars vägar var därmed också onödigt mycket uppgrävda, vilket ledde till ojämt underlag vilket ledde till att skärmen flyttade sig vilket ledde till att jag fick stanna vilket ledde till att min motivation till förlängning av rundan inte infann sig och det blev knappt 3,5 mil totalt. 

Jag saknar torra varma vägar...

 

De senaste två veckorna har jag fastat ett dygn i veckan, och jag tänkte göra det även den här veckan, och lättast är det att göra det mellan Tisdag och Onsdag. Jag äter vid 16:30- 17-tiden innan intervallträningen på kvällen. Sen kommer jag hem så sent efter träningen så det är nästan dags att sova. Dagen efter jobbar jag till ca 15, och sen är det inte lång tid att kvar innan jag får äta. Så jag tänkte köra samma upplägg även den här veckan. Jag sa till Jessika att hon också borde prova, och jag blev faktiskt lite överraskad över att hon accepterade mitt förslag. Även om hon sa att hon inte visste om hon skulle klara det så skulle hon göra ett försök.

 

På kvällen var som vanligt intervaller med Örebro AIK i Tybblelundshallen. Den här Tisdagen var det 5x2 minuter med 2 minuters vila mellan, följt av 5x1 minut med 1 minuts vila. Som vanligt oerhört jobbigt, men samtidigt oerhört trevligt och ja, jag längtar till nästa gång.

 

När Jessika kom till jobbet på Onsdag morgon frågade jag självklart hur det hade gått hittills med fastan. Det hade gått över förväntan och hon höll sig forfarande till vatten. 

Framåt eftermiddagen sa hon att hon aldrig kommer göra om det, men att hon ska genomföra det här dygnet. 

"Nästa vecka kommer du vara sugen på att göra om det", sa jag.

"Jag kommer ALDRIG göra om det", svarade Jessika. "Aldrig någonsin."

Jag tolkar det som att hon kommer göra om det nästa vecka.

 

Den här 24-timmarsfastan var lite jobbigare än de tidigare. Inte så att det var någon katastrof, men lite mer huvudvärk till och från. Bara svagt i bakgrunden, men lite jobbigt är det ju ändå. 

 

Efter jobbet åkte jag till Gustavsvik för att simma. Efter förra veckans mindre lyckade efter-fasta-simning där jag kände mig lite väl svag bestämde jag att inte träna direkt under pågående fasta, utan att jag skulle se till fastan avslutades först, så jag kunde äta och sen åka och simma. Fast den planen sprack redan första veckan då jag insåg att jag skulle ha svårt att motivera mig att ta mig ut igen efter att ha ätit och hamnat i fåtöljen. Så jag åkte alltså direkt till Gustavsvik, och resultatet blev därefter. Jag var lite luddig i huvudet och kände mig svag. Dessutom skulle jag hämta Einar och skjutsa honom till verkstaden en timme senare, så jag hade lite tidspress också. 

Sammanfattningsvis går inte den Onsdagens simning till historien som den mest lyckade.

 

Om drygt två månader planerar ju jag och Jessika att köra första deltävlingen i Bergslagsklassikern, vilket är 42 km skidor. En förutsättning för att klara av det är att träna skidåkning. Det har gjort att jag för första gången någonsin (tror jag) längtar efter snö. Jag som egentligen hatar snö, men just i år vill jag verkligen ha snö så jag kan börja skidträningen. Så länge snön lyser med sin frånvaro får det bli SkiErg på gymmet som substitut för riktiga skidor. Inte det minsta kul, men i brist på annat så...

Så på Torsdagen var planen att stå och köra SkiErg någon mil. Så blev det dessvärre inte. 

 

Redan på förmiddagen började jag känna att något förkylningsaktigt var på ingående. Levde på förhoppningen att jag var trött och att det är kallt på jobbet och massa andra anledningar till att jag kände som jag kände. 

Framåt eftermiddagen när jag snart skulle sluta för dagen fick jag till slut inse det tråkiga i att det inte skulle bli någon träning för mig. Jag hade klarat mig från förkylning väldigt länge med tanke på hur många som går omkring och hostar och äcklar sig, så jag det var väl bara att inse att nu var det väl dags att drabbas. Jag var varm, frusen och tungan var så där sträv och smaklös som den är när man är förkyld.

 

Tänkte ändå att jag gör vad jag kan för att i ett sista desperat försök försöka hålla mig frisk, eller åtminstone förkorta sjukdomen. Så jag tog till vara på alla tips jag fått genom åren, valde ut de bästa, och körde i förhoppning att snart kunna träna igen.

Echinacea (tack Lotta Nyängen), Zinktabletter (tack Vanessa Falk), ColdZyme (tack Jonas Colting), Jäger (tack alkisarna på torget) och lite Alvedon (tack Mamma). 

Någon inom mig sa att det här kanske inte är helt optimalt att blanda. 

 

 

När klockan ringde på morgonen efteråt insåg jag att det var alldeles oerhört optimalt att blanda, för jag hade inte minsta tecken på förkylning. Jag hade kvällen innan räknat med att få sjukskriva mig på Fredagen, eller åtminstone hoppa över simningen på morgonen. 

Alldels oerhört nöjd var jag över att ha haft så fel, så jag åt frukost och gav mig iväg till Gustavsvik.

 

När jag nu använder massa hjälpmedel för att komma vidare i simningen så märker man att man är usel utan dessa hjälpmedel. Jag simmade de första ca 20 minuterna med både snorkel och dolme, och behövde därmed varken tänka på andning eller ben. För att inte skämma bort mig tänkte jag att jag måste ju köra utan också, så lade ifrån mig sakerna och simmade iväg utan. Det första som hände var att benen sjönk, det andra som hände var att jag tog ett andtag under vattnet och det tredje som hände var att jag tog ett andetag ovanför vattnet (om man inte är så noga med benämningen "ovanför" vattnet).  Misär alltså.

 

Det var återigen en blöt och grå Lördagmorgon, så även den här Lördagen valde jag att springa till parkrun-starten för att slippa cykla i kylan. 

Jag hade inga riktiga planer på tid den här gången heller, men tänkte att jag försöker hålla någorlunda tempo iallafall. Med undantag för trängseln i starten gick det ganska bra de första fyra kilometerna. Sen tog jag bara helt slut. All ork bara försvann strax efter fyra kilometer och jag såg hur framförvarande försvann i fjärran medan jag lullade efter i betydligt lägre tempo. Kom till slut i mål på 22.41. 

 

Ett lite ljus i misären var iallafall resultatmailet efteråt.

 

 

Efter målgång och lite prat tog jag, Andreas och Lars en lugn nervarvningsrunda innan det var dags för efter-parkrun-glass.

Andreas tog för övrigt nytt PB på 19.35. Det lönar sig tydligen att odla mustach, dricka öl och läsa konstiga böcker. Det är bara att lyfta på hatten och gratulera.

 

På Söndagen gick jag upp vid 06:15. Efter Måndagens miserabla mörkercykling ville jag ut och cykla när det är ljust. För den som undrar så är det inte ljust 06:15 i November.

Ett par timmar senare hade det iallafall blivit ljusare. Vi befinner oss i en onödigt grå och mulen tid (jag skyller på EU. Så här var det inte när jag var liten) så riktigt ljust blir det inte, men någorlunda.

 

Det regnade inte, men det var blött på marken, så jag monterade min ass-saver som jag köpte för ett tag sedan. Jag har aldrig använt den, och var lite skeptisk till hur bra den skulle vara.

 

När jag drygt 5 mil senare kom hem var det dags att utvärdera hur bra ass-savern funkade. 

Svaret är att den som namnet antyder såg till att det inte skvätter upp något i baken. Däremot heter den ju inte back-saver, så ryggen var prickig som en zebra. Om zebror hade varit prickiga istället för randiga alltså. Så om det här vädret ska fortsätta är det nog läge att investera i någon bättre skärm inför kommande cykelrundor.

Fast nu håller vi tummarna för snö. Åtminstonde uppe i Ånnaboda. Jag vill ju åka skidor (jag har fortfarande inte vant mig vid att längta efter snö...)