Micke

 

Nu var jag på gång. Efter lite svackor i motivationen var mitt träningssug åter på topp och det här skulle minsann bli en vecka att vara stolt över. Så trots ett inte allt för lockande väder satt jag strax efter 5 på morgonen på cykeln på väg till jobbet. Dåligt väder betyder inte att man tar bilen. Dåligt väder betyder att man klär sig efter rådande väder och pinar sig sina 18 km fram och tillbaka till jobbet. Punkt. 

Det var åtminstone så jag resonerade när jag frusen for fram i mörkret. 

 

Efter avslutad arbetsdag och en cykeltur med medvind hem (det är så ovanligt så jag njöt hela vägen) hade jag tid för lite slappande innan det var dags att ge sig iväg till kvällens spinning.

När det ändå var dags för en ny träningsvecka var det ju passande att jag fick dubbla paket med träningsrelaterade saker den här dagen; både från Cykelkraft och från Simbutiken. Som Julafton. Med undantag att jag fick betala mina paket själv...

 

 

Föga förvånande hade jag väldigt gott om tid på mig till spinningen ända tills jag plötsligt hade oerhört lite tid på mig. Känns som att jag ska sluta att ens försöka lära mig att anpassa den verkliga tidsåtgången med den som jag uppfattar i huvudet. 

Efter sedvanlig stress var jag iallafall på plats med nästan tio minuter till godo. Det börjar ta sig.

Det där med spinningledare och deras förkärlek till Håkan Hellström behöver jag inte ens gå in på. Jag fattar verkligen inte varför de envisas med att ha med honom varenda gång. Tre spinningpass senaste tiden och varje gång dyker den där falsksjungande göteborgaren som verkar ha fastnat i målbrottet upp. Men det finns väl säkert någon jättebra anledning, även om jag inte har kommit underfund med den.

 

På Tisdag eftermiddag dök den känslan upp igen, som jag hade för ett par veckor sedan. Den där att man håller på att bli sjuk. Så jag körde en repris och blandade alla huskurer jag kom på, och hoppade över den planerade intervallträningen som jag skulle ha varit med på på kvällen. 

Och på Onsdagen mådde jag ungefär bra igen, valde dock att ta bilen till jobbet och hoppade även över kvällens inplanerade IndoorWalking.

Nu har det alltså hänt två gånger på kort tid att jag får symptom att jag håller på att bli sjuk, men till dagen efter har det gått över igen. Jag fattar ingenting.

 

På Torsdaglunchen var jag och Hanna ute på Marieberg för att äta. Vi skulle göra våra respektive ärenden och sen träffas utanför Paco's och äta. När jag var klar med mitt ärende (att köpa några burkar Rockstar) gick jag för att vänta. Jag förutsatte att hon inte skulle vara klar på ett tag. Tittade på klockan och undrade varför hon var så seg. I samma veva fick jag SMS från Stadium att de hade 25% för medlemmar. Nåja, efter som Hanna dröjde kunde jag ju gå in på Stadium och kolla lite. Och whips hade jag utökat antalet Speedo och det med en hundralapps rabatt. Naaaaajs.

 

 

När jag kom ut från Stadium hade Hanna fortfarande inte kommit. Ungefär då kom jag på att jag av gammal vana stod vid The Coffee, och det var ju inte där vi skulle äta. Så när jag kom fram till Paco's undrade Hanna vart jag hade varit, för hon hade stått där ett tag.

"Väntat på dig...", mumlade jag.

 

 

Fredag morgon och det stod simning på schemat. Dags att prova min nya dolme som var med i Måndagens paket från Simbutiken. Och jag får säga att den överraskade positivt. Så jag kan inte skylla på den för att det inte går något bra med min simning. Typiskt; jag vill ju ha saker att skylla på för att dölja min egen bristande talang...

 

Lördagen utlovade regn på morgonen. Jag fattade ingenting. Lördag morgon är ju parkrun-tid. Det regnar inte på parkrun. Det är vedertaget praxis. 

Det där vedertagna praxiset hade uppenbarligen valt att frångå standarden just den här Lördagen och det var ett smattrande ljud mot fönstret när jag vaknade. Nåja, det går väl över tills det är dags att ge sig av, tänkte jag. Det är ju parkrun. Det regnar inte på parkrun.

 

Efter frukost, bestående av havregrynsgröt med proteinpulver från Elit Nutrition och en kall Red Bull (jag är lite av en vanemänniska om någon missat det) var det dags att göra sig klar för avfärd. Det regnade fortfarande. Och kallt var det också. Jag fick en flashback till den första Hösten med parkrun när det en Lördag var 2 grader, blåste och regnade vågrätt. Vi var bara runt 20 deltagare har jag för mig. Och när vi efter löpningen kom till Naturens Hus för att fika och värma oss hade de inte startat öppna spisen, så det var ungefär lika kallt där inne. 

 

Jag kände inte för att cykla till parkrun i det här regnvädret, så jag sprang istället. Då håller man sig varm på ett annat sätt jämfört med att cykla.

När det närmade sig start visade det sig att det trots allt kom en del folk. Betydligt mindre än när vädret är bra, men drygt 40 stycken var vi iallafall som inte fegade ur bara för att vädret sög.

 

 

Efter målgång valde jag att hoppa över fikat den här dagen, och sprang vidare hemåt istället. Kändes som att det skulle bli jobbigt kallt att sätta sig och fika och sen ge sig ut i regnet och springa hem. Bättre att bara köra på när jag ändå var igång.

 

På Söndagen var det dags för parkrun. Igen. Fast inte på riktigt. 

Skyltarna som visar kilometer och pilarna som visar vägen ska bli permanenta framöver och vi var några stycken som blev tillfrågade om vi kunde tänka oss att springa rundan och mäta ut vart de ska sitta. Och självklart ställde jag upp på det. Det innebar ju att jag med gott samvete kunde dricka Red Bull till frukost ytterligare en dag.

Jag gjorde en repris av Lördagen och sprang till start istället för att cykla. Det är trots allt bara tre km dit, så det kan man ju se som lite uppvärmning när man ändå inte har bråttom. Jag var för ovanligthetens skull ute i någorlunda god tid och var en av de första på plats. 

 

Det här var nog den lugnaste parkrun jag har sprungit. Dels sprang vi väldigt långsamt och vid varje kilometer stannade vi och gjorde markeringar för vart skyltarna ska sättas upp. Så det här blev en parkrun på ca 45 minuter. Man var ju inte så väldigt svettig vid målgång iallafall ;)

 

Idag var det lite varmare temperatur i luften, så efter avklarad runda blev det en glass på Naturen Hus. Matt sa något om "Ni konstiga Svenskar som äter glass den här årstiden". Jag tackade för komplimangen.

 

Nästa vecka ska det tydligen bli betydligt kallare. Nu kommer det krävas ännu mer motivation för att inte ta bilen till jobbet. Bästa motivationen är väl egentligen att titta sig i spegeln och inse att man kommer inte i bättre form genom att slöa. Eller som Mike Karpenko brukar säga: "Results are not made in the comfort-zone". Och att cykla i minusgrader är definitivt utanför min comfort-zone, så det bör innbära resultat. Hoppas jag.