MENY
24 februari 2019
Den här träningsveckan startade på ungefär samma sätt som förra veckan slutade; med ont i foten och insikten att det är dumt att löpträna. Det är först när man får en skada som man upptäcker man inte har så många övriga intressen/hobbies att spendera tid på. Visst kan jag tillbringa tid i garaget och putsa på bilarna, men det är ju sånt som är roligare att göra när väglaget inte tar bort allt arbete inom två minuter på salt-blaskiga vägar.
Så den här veckan har dessvärre betytt mycket fåtöljhäng och utökning av tjockis-dag till att bli tjockis-vecka. Men jag har åtminstone haft lite dåligt samvete för det, och det är ju alltid något...
Vi har ju på jobbet startat en stegtävling för ett par veckor sedan, och den här veckans två första dagar fick jag inte ens ihop ett stegsnitt på de förväntande 10000 steg/dag. Då vet man att det är illa.
På Onsdagen kom det första tecknet på att Våren är på ingående. Äntligen torra vägar och både snö och is var i stort sett borta. Nu var det hög tid att få cykla på Sommardäck igen efter en lång säsong av dubbdäckens knaster. Jag var förvisso inte förberedd på att vädret skulle bli så bra, så jag hade inte förberett någon av de cyklarna, vilket ledde till att de enda cyklarna med Sommardäck jag hade som var redo att användas var min upp-på-stan-och-ställa-ifrån-sig-cykel och min Sommar-pendlarcykel. Jag valde Sommar-pendlarcykeln, då den åtminstone är lite roligare, så att jag hann ut något innan mörkret dök upp.
Lycka är torra stigar efter en lång kall snöperiod.
Jag hann dock inte cykla så långt innan mörkret började komma, och eftersom jag hade glömt batteriet till lyset var det inte så smart att fortsätta, så efter knappt 17 km var jag hemma igen. Ska försöka vara lite bättre förberedd när Våren kommer på besök nästa gång. Att få cykla på tysta Sommardäck var alldeles fantastiskt trevligt :)
På Torsdagen var det inte Vår längre. De torra vägarna var nu snöiga igen. Men endast så där lagom mycket snöiga för att varken vara torra eller roliga, utan bara det där irriterande mellanläget.
Fast lite snö och lite kyla här kan ju innebära mycket snö och lite mer kyla uppe i Ånnaboda. Och förhoppningen om att kunna åka skidor efter jobbet väcktes.
När arbetsdagen började lida mot sitt slut och vi kollade uppdateringarna på Facebook släcktes dessvärre de förhoppningarna brutalt, då ord som "asfalt" och "genomslag" återkom i inläggen.
Jag hade däremot en reservplan, och hade med mig badsakerna till jobbet, för att åka till Gustavsvik och simma om inget annat inträffade.
Jag kommer ihåg när man gick i skolan. Då var sportlovet en kul sak som inträffade i Februari. Nu går jag inte i skolan längre, och sportlovet är en irriterande sak som inträffar i Februari. Nu ska minsann folk passa på att göra saker som de aldrig gör annars under året. T.ex besöka Gustavsvik...
Sammanfattning; jag åkte in på den överfulla parkeringen, gjorde en U-sväng och åkte hem igen.
På Fredag morgon var jag tillbaka igen. En bra sak med de där sportlovs-människorna är att de åtminstone inte är morgonpigga. Den första dryga halvtimmen hade jag hela motionsdelen för mig själv. När det runt 06:40-06:45 dök upp ytterligare två simmare kändes det nästan jobbigt trångt, men vi lyckades samsas om utrymmet ;)
Fortfarande problem med andningen (jag inser att jag låter om en repig skiva som upprepar samma sak vecka efter vecka), men det går sakta åt rätt håll. I början den här morgonen gick det inte det minsta bra, och jag blev orolig att mina små framgångar senast bara var tur, men allt eftersom började det släppa lite, och vid slutet av simningen började jag känna ytterligare förbättringar. Som sagt; det går sakta, men det går framåt. Och jag har inga planer på att ge upp än.
Nu hade de gått ett dygn sedan Torsdagens snöfall. Skulle spåren i Ånnaboda vara fixade? Skulle de inbjuda till lite skidåkning efter jobbet? Skulle vi mötas av positiva besked när vi läste uppdateringarn på Facebook?
Svaret på alla tre frågorna är ett stort Nej.
Det blev alltså ingen skidåkning den här eftermiddagen/kvällen heller, och nu är plusgraderna på en nivå som gör att det inte ens känns som någon idé att hoppas längre.
Jag känner inte igen mig själv. Jag vill ha snö. Det har väl aldrig någonsin hänt tidigare. Jag fattar ingenting.
Tidigare i veckan frågade Lisa om vi skulle köra Ironman i Kalmar.
Ett bra svar på den fråga är "Är du dum i huvudet?"
"Nästa år alltså", svarade Lisa. "Då har vi ju 1,5 år på oss att träna."
"Jag har simmat i snart ett halvår och kan fortfarande inte behärska andningen ordentligt. Hur ska jag kunna klara av Ironman om 1,5 år?"
För den som inte känner till Ironman så börjar man med 3,86 km simning, vilket gör att när jag är klar med simningen har övriga troligen klarat av cyklingen och är halvvägs genom löpningen.
"Fundera på saken iallafall", sa Lisa.
Jag funderade, och visst skulle det väl vara kul med en utmaning, men det ska ju vara en utmaning man klarar av. Ironman är så ju vid överskridande min kapacitet så det är löjligt. Det längsta jag har simmat någon gång är 3,2 km, och det var inomhus, och den enda tidspressen jag hade var att bli klar innan parkeringstiden gick ut.
Så efter moget övervägande sa jag att jag fegar ut den här gången.
"Men då får du hitta på något annat", sa hon. "Och det ska vara något utmanande."
"Rusakulan Vertikal Tour i April", svarade jag glatt med vetskapen om hon är i Aten för någon Crossfit-tävling då.
"Jag är ju i Aten då", svarade hon.
"Så tokigt..." svarade jag. "Då är det inte mycket vi kan göra då."
Ibland pratar man innan man har tänkt, och när man väl har sagt något så inser man att det var det dummaste man gjort på länge. Exakt det inträffade sekunderna senare.
"Vi kan ju köra Örebroloppet", sa min mun medan min hjärna tagit rast och nu förskräckt vaknade med ett ryck och undrade vad jag just hade sagt.
"Ja, det kan vi göra", svarade dessvärre Lisa.
"Ajdå", tänkte jag och min numera klarvakna hjärna.
Så nu är alltså planen att vi i Sommar gör vår debut i ett multisport-lopp.
Örebroloppet består av löpning, följt av MTB, följt av paddling, följt av löpning med karta, och avslutas mycket möjligt av en smärre hjärtattack.
Jag har inte paddlat kanot sedan skolan. "Vi måste börja träna paddling direkt", sa jag till Lisa.
"Inte nu direkt", svarade hon.
"Varför inte?"
"Det är is på ån".
"Det kan du kanske ha rätt i..."
Nu ska vi försöka komma på ett passande lagnamn åt oss. Jag sa att jag hade ett perfekt lagnamn som beskrev våra personligheter.
"Vaddå?" undrade Lisa.
"Med tanke på att jag i veckan framstod som tillräcklit ung för att blir tillfrågad om ålder när jag köpte energidryck, och med tanke på hur du beter dig mot mig så skulle vi ju kunna kalla oss 'Ynglingen och Subban'".
Lisa tyckte inte att det var något bra namn, så vi ska tydligen fundera vidare. En del blir aldrig nöjda.
På Lördagen var det som vanligt parkrun. Jag var i valet och kvalet. Skulle jag "bara" promenera runt igen, eller skulle jag försöka jogga runt lite lugnt och se hur foten reagerade.
Likt en alkoholist som inte fått sin dagliga folköl fick mitt beroende av löpning min hjärna att övertyga resten av kroppen att nu var det dags att släppa komfortzonen och stappla ut igen. Lite smärta fick jag räkna med, men skulle det bli allt för illa skulle jag väl få stanna.
Banan var till större delen fri från is och snö, så jag valde att springa odubbat, då de skorna har lite bättre dämpning och därmed förhoppningsvis skonar foten liiiite mer iallafall.
Jag ställde mig någorlunda långt bak, för att inte ryckas med i något högre tempo än vad jag planerat. Starten gick och jag joggade iväg lite stapplande. Efter några hundra meter kände jag att det här var inte så skönt, men "Fegisen är den som står med rumpan bar i semifinalen" som det gamla ordspråket säger. Så det var bara att bita i och köra på.
Första kilometern gick på 4,55, och nu när foten började bli lite varmare började smärtan avta lite, så jag höjde hastigheten en aning. Fortfarande kände jag av foten hela tiden, men det var inte någon enorm smärta så jag valde att genomföra hela löpningen. Om det vara ett dumt val eller inte vet jag inte,
Den här dagen hade jag inga tidsmål, utan det handlade bara om att foten skulle sammarbeta under hela löpningen, så att jag trots att jag inte ansträngde mig allt för mycket kom i mål på 24,11 bådar ju gott för framtiden. Alltså jag vet att det inte är någon fantastisk tid, men vid den här tidpunkten förra året låg jag runt 25 minuter när jag tog ut mig totalt, så att jogga runt på nästan en minut bättre tid visar ju att konditionen har förbättrats.
Wohooo, jag springer igen. Typ.
(foto Jimmy Glinnerås / photobyglinneras)
Det här var även Tittis tredje parkrun, och hon har nu genomfört sitt "straff" för sin förlorade vadslagning. Men jag är övertygad om att hon kommer dyka upp fler gånger, helt frivilligt. När man väl provat parkrun ett par gånger är man fast. Ungefär lika beroendeframkallande som heroin. Fast billigare. Och framförallt nyttigare och dessutom lagligt.
Hon hade som mål att komma under 30 minuter, så när hennes resultat visade sig bli 29,08 spred sig ett enormt leende över hennes ansikte.
När det strax efteråt visade sig att det blivit fel på tidtagningen, och hennes riktiga tid var 30,05 spred sig ett ännu större leende. Fast över mitt ansikte.
Fniss :)
Efter att ha kommit hem, duschat och sånt, hamnade jag i fåtöljen ett tag. När jag efter någon dryg timme skulle resa mig fick jag bekräftelse på att jag hade ansträngt foten lite mer idag...
Efter att ha haltat omkring lite här hemma började den dock mjukas upp, och jag kunde strax gå nästan normalt. Men jag bör väl fortsätta att ta det lugnt med den ett tag till.
På kvällen var vi några stycken från parkrun som var ute och umgicks, och det kan ju nästan räknas som träning med tanke på att jag cyklade dit, och dessutom haltade fram och tillbaka till baren några gånger.
En liten del av min fantastiska parkrun-familj jag har förmånen att få träffa varje Lördag.
(foto Viveka Pålhed)
Idag känns foten någorlunda, och jag ska snart ta en promenad och se hur det artar sig. Håll tummarna. Och dessutom; har ni något bra lagnamn till mig och Lisa kan ni gärna hojta till :)
0