MENY
27 januari 2019
För någon vecka sedan blev jag efter ett drygt års velande fram och tillbaka till slut medlem i Örebro AIK, och i Tisdags deltog jag i min första träning med dem.
Dagen till ära stod det intervaller på schemat, med den stora fördelen att de utfördes inomhus i Tybblelundshallen. Det började fantastiskt med att en Golf åkte från parkeringen just när jag kom och jag fick därmed en parkeringsplats typ 20 meter från ingången och behövde därmed bara traska en ytterst kort bit i snöovädret. Lite skillnad från förra veckans Löpskytte då jag fick en parkeringsplats som marginelt låg utanför Kumlas komun.
Efter att gått in, skrivit in mig och bytt om träffade jag på Jimmy och Nicklas som joggade runt banan för uppvärming, så jag hängde på dem några varv innan träningen började.
Efter lite löpskolning var det dags för intervaller. Vi skulle börja med att köra 5x2 minuter. Jag tillhör den där gruppen som har slarvat rätt mycket med att köra intervaller och hade därmed svårt att veta vilket tempo jag skulle hålla. De första tre intervallerna gick dock riktigt bra. Eller de första 2,5 intervallerna gick riktigt bra. Sen började jag inse att jag nog startat lite för högt för min förmåga, men det är ju så lätt att dras med i tempot.
När sista intervallen var genomförd fick vi två minuters vila innan det var dags för 5x1 minut. Nu kändes det som att det gick lite bättre, då man på så förhållandevis korta intervaller orkar ta i mer då man hela tiden kan försöka övertyga sig själv om att det snart är över.
Efter att den sista intervallen klarats av (och vi slutat hyperventilera och återfått förmågan att stå upp) blev det några varv långsam nedjogging innan kvällens träning avslutades med styrketräning med egen kroppsvikt; alltså armhävningar, plankan o.s.v.
Känslan under och efter det här träningspasset är väldigt likt känslan i Kvarntorpstrappan. Medan man håller på undrar man varför man plågar sig på det här sättet då skräckfilm och ostbågar skulle vara ett mycket mer behagligt sätt att spendera tiden. Men efter att man är klar och dödsångesten försvunnit dröjer det inte länge innan man börjar längta till nästa gång.
Det här var riktigt kul (på något udda masochistiskt sätt).
I Fredags fortsatte mina försök att lära mig andas vid simning. Jag fattar inte varför jag kommer att tänka på Michael B. Tretows mest kända låt...
Den här morgonen hade jag lyxen att ha motionsdelen av bassängen för mig själv de första 20-25 minuterna innan det började komma lite mer folk.
Jag kommer aldrig bli en proffesionell dansare (vilket jag för övrigt aldrig haft för avsikt att bli) för jag noll koordinationsförmåga när det blir för mycket att hålla reda på. Jag lyckades få till armtagen någorlunda, jag lyckades blåsa ut luften under vattnet, jag lyckades vrida huvudet så jag fick munnen ovanför vattenytan, jag lyckades vrida tillbaka huvudet under vattnet och jag lyckades ta ett nytt simtag. Kändes rikgit bra.
När huvudet var under vattnet igen kändes det dock som att jag hade glömt något, och jag blev strax påmind om vad det var; När munnen var ovanför vattnet skulle jag ju passa på att dra in lite luft. Den detaljen missades och jag hade därmed ingen luft att simma vidare på.
Man lär av sina misstag. Sägs det. Det gäller inte mig, för jag gjorde samma misstag gång på gång.
Nåja, det känns ändå som att det går åt rätt håll, även om det som sagt är en bit kvar.
På Lördagen var det som vanligt dags för parkrun. Jag hatar snö, jag hatar kyla och jag hatar den här årstiden. Men t.o.m jag måste erkänna att det var alldeles fantastiskt fint längs vår parkrun-bana den här lördagen. Allt var vitt och fint och ett stillsamt snöfall gjorde oss sällskap hela vägen. Det snöfallet hade förvisso även även delvis täckt min överdragsjacka som låg vid start/mål-området när jag kom tillbaka, men man kan ju inte vara nöjd jämt.
Trogna läsare av den här bloggen känner säkert till förra årets Nyårslöfte (inga ostbågar på ett år) och straffet/belöningen som det löftet skulle ge (Titti skulle springa parkrun minst tre gånger). Titti har blivit lite av en legend på parkrun utan att någon ens har sett henne. Ungefär som Fantomen. Men igår trädde hon fram från skuggorna och deltog i sin allra första parkrun. Enligt egen utsago tyckte hon att att det var jättetrevligt, om man bortsåg från själva löpningen.
Så här glad var Titti efter sin första parkrun. Jag ser lite mer bekymrad ut vid insikten att jag hädanefter inte ens kommer klara mig undan henne på parkrun, vilket fram tills nu varit min fristad från hennes tjatter...
Jag var lite orolig för hur det skulle gå när min parkrun-bästis Lars träffade min utanför-parkrun-bästis Titti. Jag tänkte på Ghostbusters; "Don't cross the streams." Skulle två positiva saker som träffades bli en negativ sak? Lyckligtvis visade de sig var tillräckligt kompatibla med varandra för att inte alla molekyler i kroppen skulle explodera i ljusets hastighet.
Möööh, titta på filmen om ni inte fattar min liknelse.
Min löpning gick mittimellan. Första kilometern gick på 4,15, vilket jag var rätt nöjd med. Nästa kilometer gick på 4,35. Då var jag mindre nöjd. Så jag fick börjar fundera ut några bra ursäkter att använda. Jag kom inte på några. Jag var väl helt enkelt otränad.
Strax innan 4 km kom Andreas och Rasmus ifatt mig. De körde en lugn runda idag påstod de. Det känns alltid uppmuntrande att halvdöende flåsa sig fram samtidigt som man blir ifattsprungen av några som kör en "lugn runda"...
Andreas förslog att vi skulle springa över mållinjen samtidigt, "så får de lite att jobba med", fnissade han samtidigt som han likt en mästerskurk i en 70-talsfilm tvinnade sin mustasch mellan tumme och pekfinger.
Eller nej, det där sista med mustaschen kanske inte hände, men det skulle mycket väl ha kunnat göra det.
Så den nästkommande dryga kilometern sprang vi bredvid varandra; Andreas och Rasmus i samtal som innefattade "spurt", "hopp" och "snabba tider". Jag i full färd med att fäkta bort liemannen som var mig hack i häl...
Och ja, vi lyckades korsa målet synkroniserat. Men nej det blev inte den fantastiska uppståndelse som vi trott. "Det där får ni lösa själva vem som kom först" sa Annica som uppenbarligen inte var det minsta imponerad av vår fantastiska konstinstallation.
Är det en rysk balletskola som är ute tränar så synkroniserat? Oh nej, det är tre raska yngligar på en löparrunda som swishar fram i snön som om de vore tre trimmade Ski-doo Mach Z
(foto Kayley Chislett)
För ungefär en månad sedan skrev jag i bloggen att jag beställt en Bobby Roode-tröja, och att den bara fanns i storlek small, men eftersom det var amerikanska storlekar och jag har gått ner några kg så chansade jag att det skulle funka. Jag lovade även att återkomma med resultatet, oavsett hur det gick. Och här kommer resultatet.
När mitt paket inte dök upp, och tiden började dra iväg mailade jag dem för att efterlysa det, och det här svaret fick jag dagen efter:
Mitt paket var alltså borta. Efter som jag fick frågan om jag ville ha nytt eller pengarna tillbaka så valde jag att de skulle skicka nytt. Och några timmar senare fick jag nästa mail, där det visade sig att det gick inte det minsta bra. Tröjan jag hade beställt hade utgått, så den de hade skickat i paketet som kom bort var den sista de hade.
Sammanfattning; trevlig och snabb kundtjänst, men de kan ju inte trolla och jag kommer alltså inte få få min tröja. Att jag inte har gett någon uppdatering om den beror alltså inte på att jag var tjockare än jag beräknat, utan helt enkelt att jag inte fick någon möjlighet att prova.
Imorgon börjar en veckas Semester för mig. Ostbågar i fåtöljen är lockande. Löpning är lockande. Simning är lite lockande. Längdskidor är inte det minsta lockande, men man kanske måste ta sig ut på åtminstone en runda medan snön är kvar. Får se om karaktären i mig övervinner latmasken i mig.
0