Micke

 

Ja, jag vet att vi har nått den där tiden på året när folk är sjukare än annars. Och jag fattar att folk inte kan vara hemma från jobbet varje gång de börjar snörvla. Men de kan väl åtminstone hålla sig på avstånd och snörvla på egen hand utan att generöst dela med sig av sina baciller. Är man sjuk kan sätta sig och äta ett par stolar bort på lunchen. Är man sjuk kanske man inte behöver hänga över axeln och kolla vad man gör vid datorn. Men nej, så fungerar inte alla människor, och den här veckan har varit lite orolig med en planerad Halvmara på Lördagen och därmed ännu större anledning att inte vilja bli smittad. 

*host* *host* nej jag är inte sjuk *host* *snörvel* *fräääääs*

"Fast vi kanske kan ha ett litet avstånd mellan oss..."

*host* ingen fara, det här är ingen *host* *host* ingen förkylning *frääääs* *host*

 

 

 

 

 

 

Söndagens dryga 10 mil satte sina spår i mina knän, och jag var inte helt säker på om jag skulle vara med på AIK's intervallträning på Tisdagen. Jag kunde gå utan problem, men jag kände av dem så fort jag skulle böja mig eller gå i trappor. Värst var det på Måndagen, men jag kände av dem även på Tisdagen, även om det var betydligt bättre.

När jag pratade med Lars på eftermiddagen berättade han att hans häl fortfarande spökade och han var inte heller säker på om han skulle iväg till träningen. Vi beslutade att höras senare och se hur vi kände då.

"Vi kan höras vid 18-tiden och se om våra kroppar tillåter löpning ikväll", skrev jag till honom. Jag har aldrig känt mig så gammal som när jag skrev den meningen...

 

Intervaller är ju lite hårdare än "vanlig" löpning, och efter moget övervägande hoppade vi båda över deltagandet den kvällen. I slutänden tjänade vi nog på det, istället för att köra för hårt på inte helt optimala knän och fötter och riskera att det blev värre.

 

På Onsdagen skulle jag simma på kvällen. Jag var inställd på det hela dagen, och även när jag kom hem och åt var jag inställd på att åka iväg på kvällen. När kvällen kom var dessvärre all ork borta. Jag ville iväg, men var så trött att det inte funkade och jag fick med dåligt samvete avstyra träningen för andra kvällen i rad. 

Jag förstod att så här kan det inte fortsätta, så som straff satte jag klockan för uppstigning vid 03:15 på Torsdag morgon. Jag hade lagt fram löparkläderna på kvällen och kollat så pannlampan var laddad. Nu skulle jag tvinga ut mig på en runda innan jobbet. Inga ursäkter eller undanflykter.

 

Sprang bort mot Rävgången och när jag passerade Stora stenen upphörde gatbelysningen och jag möttes av en kolsvart grusväg. Tände pannlampan och vägen lystes upp framför mig. Dessvärre var det så disigt den här morgonen så att jag såg bara ett par meter framför mig. Därmed kunde diverse seriemördare och zombies hålla sig gömda utan problem, och när jag minst anade det skulle de flyga på mig och slita ut mina inälvor som de sedan skulle kalasa på. 

Lyckligtvis höll de sig gömda under hela min löparrunda och jag har så vitt jag vet kvar mina inälvor.

 

Framåt kvällen kom det jag varit orolig för hela veckan; de där symtomen att en förkylning är i antågande. Den där känslan att man inte är sjuk, men man skulle inte säga att man är frisk heller. Däremot vet man att man kommer bli sjuk inom kort och det här är förvarningen. I den vevan bestämde jag att det inte blir någon Halvmara för mig. Jag är ju inte bekväm med en sträckan i friskt tillstånd, så det fanns inte en chans att jag skulle klara av den när jag var sjuk. Jag tänkte tillbaka på när jag sprang Startmilen med feber i Våras. Som jag mådde efter målgång då vill jag helst inte må igen. T.o.m Titti var orolig för mig då. Det säger ju en del ;)

 

Samtidigt vill man ju alltid springa, så med viss skam anmälde jag mig till kortast möjliga sträcka, bara för att få vara med. Det blev alltså 5 km istället för 21 km. Tänkte att 5 km tar man sig iallafall runt, och på korta sträckor i motionsklass brukar det ju alltid vara med en del långsamma människor, så om inget oförutsett inträffade skulle jag inte komma sist.

 

Jag tryckte i mig varenda huskur jag kunde komma på på kvällen, helt utan att undersöka vad som var lämpligt att blanda och vad som absolut inte skulle ätas samtidigt som något annat. Sen gick jag och la mig före 8 på kvällen och vaknade i stort sett frisk på Fredag morgon. Lite frusen kände jag mig, men åkte iväg till Gustavsvik ändå. Tänkte att jag kan ju alltid sitta i bastun om jag blir för frusen.

 

Johan föreslog att jag skulle köra hundsim, för att lära mig hålla armarna rätt och se var jag får mest kraft att ta mig framåt. 

Hundsim? Hur simmar hundar? Jag har aldrig haft hund. Jag hade en dvärgkanin när jag var i 10-årsåldern. Den simmade aldrig. Den åt smörgåsrån och bet sönder mattan i köket.

 

Jag gjorde några försök, men baserat på Johans förvirrade leende antar jag att jag gjorde helt fel. Han försökte förklara, men jag tror ändå inte att jag fick till det ordentligt. Så inför nästa simning ska jag googla på hundsim och se hur jag ska gå till väga, och sen ska jag öva så till den milda grad på hundsim så att jag kommer äta Frolic till mellanmål.

 

Att simning ska vara så invecklat.

 

När jag simmat färdigt och höll på att byta om upptäckte jag en sak. Jag var helt frisk. Den där sista frusenheten var borta. Så huskuren, bestående av att blanda fyra olika läkemedel följt av sömn och lite simning verkade vara succé. Nu skulle jag ju kunna springa 21 km iallafall. Om det inte var så att jag redan var anmäld till 5 km alltså. Typiskt...

 

På Lördagen var det som vanligt dags för parkrun. Jag var funktionär den här Lördagen. När jag anmälde mig som funktionär var tanken fortfarande att springa Halvmaran på eftermiddagen och jag tyckte att det var en bra kombination att dels hjälpa till på parkrun, men samtidigt spara på orken. Starten för Halvmaran var 14:00. När man är funktionär på parkrun hjälper man även till att plocka ihop banan efteråt, men jag räknade med att runt 11-tiden skulle vi vara klara så att jag kunde åka hem. Jag skulle därmed har någorlunda god tid på mig att förbereda mig och ta mig till start.

När mina planer nu kastades omkull och jag istället skulle springa 5 km hade jag inte längre lika gott om tid. Den starten skulle nämligen vara 12:30. Det var bara att hålla tummarna att parkrun inte drog ut på tiden för mycket den här Lördagen...

 

 

Jag har hävdat att det alltid är bra väder på parkrun. Regnovädret som drog in på Fredagkvällen och den grå himlen på Lördagmorgone gjorde att jag ändå tog med mig paraply. Om jag nu skulle stå en timme och visa vägen skulle det inte vara så kul om regnet trots allt skulle börja ösa ner och sabba frisyren.

Någon kvart innan start började molntäcket spricka upp och man kunde ana en svag sol där bakom. Jag tog en bild som jag la ut på Instagram med tillhörande text att det alltid är bra väder på parkrun och att det där med regn är inget att oroa sig för. Tio minuter senare började det regna. 

Jag övervägde att fälla upp paraplyet, men hindrade mig själv. Hur skulle det se ut om jag stod med paraply när löparna kom springande, när jag vecka efter vecka envist hävdat att det inte regnar på parkrun. Paraplyet fick hänga kvar på cykeln. Och lyckligtvis var det bara en snabb skur. Hallå, det är ju parkrun och på parkrun regnar det aldrig. Men en kort skur kan det komma ibland....

 

När sistagångaren kommit i mål var det dags att plocka ihop banan och vid 10:45 tackade jag för mig och cyklade snabbt hemmåt. Knappt två timmar till start. Då skulle jag hinna byta om, äta, ta mig till Tybblelundshallen, hitta parkeringsplats, stå i kö för att betala parkeringsplatsen, hämta nummerlapp, värma upp och ta mig till startplatsen.

När det nu blev så kort sträcka att springa var inte uppladdningsmaten så viktig. Jag åt en banan och drack en Red Bull och hoppades att det skulle ta mig runt.

 

Efter att ha stressat iväg, hämtat nummerlapp och allt annat var avklarat tog jag mig till start med en kvart till godo. 

Jag är inte den snabbaste löparen, men inte den långsammaste heller. Så jag brukar ställa mig någorlunda långt fram, men inte så långt fram så att jag är ivägen för de snabba löparna. Trots det kommer uppenbart långsamma personer och tränger in sig framför (det är inget fel på att vara långsam alltså, men varför ställa sig längst fram när det innebär att man är ivägen en första biten innan man blir omsprungen).

 

Starten gick och mycket riktigt blev den första biten slalom, tvära stopp och sidoförflyttningar för att försöka ta sig förbi en del av just nämnda personer. När jag sedan kunde börjar springa som jag ville var jag snart helt ensam. Det var 30-40 meter till en grupp längre fram som var för snabb för mig, och det var 15-20 meter till närmast bakomvarande. 

Jag har aldrig sprungit den här sträckan innan, så jag visste inte vad jag skulle förvänta mig. Det jag skulle förvänta mig visade sig vara motvind och uppförsbackar. Nu var det inga enorma uppförsbackar, men uppförsbackar var det och uppförsbackar tar på krafterna.

Vid ungefär 3 km började jag närma mig de som var närmast framför, som inte längre var en klunga utan mer utspridda löpare, och jag passerade en del. Nu kändes det lite lättare att springa, när jag inte längre var helt ensam.

Till slut var vi framme på vägen utanför Tybblelundshallen och jag ökade tempot så gott jag kunde. Väldigt skönt att målgången är på löparbanorna inne i hallen, så att sista biten kan löpas utan motvind. 

 

Jag hade ingen aning om hur det hade gått för mig. Eller rättare sagt, jag såg ju på min klocka hur dte hade gått, men jämfört med övriga löpare visste jag inte hur jag låg till. Jag var inte först och jag var inte sist, det förutsatte jag. Men hade jag hamnat i mitten eller hur hade jag placerat mig? 

När jag såg resultatlistan och det visade sig att jag kom på plats 21 av 198 blev jag glatt överraskad. Det var jag faktiskt nöjd med. Och det är inte ofta jag säger att jag är nöjd med ett lopp.

 

Efter att ha ätit min risifrutti och gått runt och pratat skyndade jag mig hem. Tanken var att hinna duscha och ta mig iväg för att kolla på Halvmaran. På väg från garaget skickade jag ett meddelande till Lars och undrade om han skulle med, och det skulle han.

Så efter en snabb dusch och inköp av Red Bull cyklade jag iväg till Lars och var utanför honom 14:09. Vi skulle träffas 14:10. Jag kan minsann det där med att passa tider.

 

Vi tog oss till vätskekontrollen strax innan 10 km. Då skulle startfältet vara utspritt och det skulle bli lättare att se alla man känner, jämfört när "alla" kommer i en samlad klump.

När jag stod där och såg alla springa förbi kände jag verkligen att jag hade viljat vara med. Men nu blev det ju inte så, så det är inget att gräma sig över. 

 

På Söndagen var tanken att ta en löparrunda, men de lediga dagarna är så få så latmasken i mig sa att jag skulle utnyttja min lediga Söndag till långfrukost och bara slappa. Det gick jättebra ett tag. Sedan kom mitt dåliga samvete ifatt och påminde mig om att medan jag sitter här och äter chokladflingor och dricker Frank's är Therese säkert ute och hårdtränar och kommer öka sitt försprång till SUB20. Den påminnelsen fick mig att avbryta slappandet och ge mig ut på en runda trots allt. 

Ibland behöver man lite extra motivation för att genomföra sin träning, och att nå SUB20 före henne är nog min största motivation just nu ;)