Micke

 

Efter Söndagens löpning valde jag att köra lite styrka för benen. Jag brukar göra det regelbundet. Åtminstone 4-5 gånger om året...

På Måndagen kom därmed straffet för att jag slarvat. Min kropp är inte riktigt van vid den träningen och jag hade träningsvärk de luxe. Att sätta sig ner var ingen dans på rosor. Inte att gå i trappor heller. Eller att gå över huvud taget. Erfarenheten säger dessutom att dag två brukar vara den värsta när det gäller träningsvärk, och jag räknade därmed att Tisdagen skulle bli ännu värre. Inte så bra planerat alltså med tanke på att vi kör intervaller på Tisdagar.

Jag hoppades på det bästa, men tänkte ändå förvarna Lars att jag kanske skulle få hoppa över Tisdagens intervaller. Fast det hann jag inte göra innan han hörde av sig. Han hade tränat ben och räknade inte med att kunna vara med på intervallerna på Tisdagen.

Det är inte första gången han och jag gör samma sak ovetande om varandra. Antar att två kloka hjärnor tänker lika. 

Nedanstående bild är väl ett talande exempel. Inte där heller hade vi pratat med varandra innan, men tänk så stiligt vi matchade ;)

 

 

När Tisdagen kom var jag som väntat fortfarande stel. Dock inte värre än dagen innan, och jag kände att jag kanske skulle kunna vara med på intervallerna trots allt. Det var ju på kvällen vi skulle köra, så jag hade en arbetsdag att mjuka upp mig på innan. 

 

När kvällen kom övertalade jag mig om att iallafall göra ett försök, så jag åkte iväg till Tybblelundshallen. Träningsvärken var betydligt mindre och under uppvärmingen kände jag knappt av den.

Kvällens intervaller bestod av 2-4-6-4-2 minuter med 2 minuters vila mellan varje. Under sista minutern av 6-minuters-intervallen fick jag enormt håll och mitt tempo sjönk avsevärt. Håll kan ju ta en liten stund att bli av med så jag befarade att de två sista intervallerna inte heller skulle funka. Men jag blev glatt överraskad när problemet gick över under 2-minutersvilan, och när det var dags för nästa intervall var jag redo att plåga mig igen. 

Efter genomförda intervaller sprang vi i lugnt tempo några varv på löparbanan innan det var dags för styrketräning med kroppen som vikt.

När även den var genomförd och jag reste mig från golvet kom tankarna på de vita konturerna som amerikanska polisen brukar rita på marken runt mördade människor, för på golvet fanns en svettig perfekt avgjutning av min kropp. Lyckligtvis hade även omgivningen tillverkat lika perfekta svett-figurer. Vi kör hårt i Örebro AIK :P

 

På Onsdagen var tanken att jag skulle simma på kvällen. Så blev det dessvärre inte. Jag är inte säker, men jag tror att jag kan ha ätit något med nötter. Symptomen var som när jag fått i mig nötter, men mildare, så min gissning är att jag har ätit något som hade spår av nötter eller något i den stilen. Det blev inte sängliggande, men det blev definitivt ingen träning heller.

 

Fredag morgon blev ett nytt försök till simning. Jag tror jag börjar fatta lite av det där med hundsim som Johan försökte instruera mig med förra veckan. Och jag vet inte om det sitter i huvudet eller om det var i verkligheten, men det kändes som att jag började få lite lite lite högra hastighet. Med betoning på "lite". Fast varje gång jag kände att jag var på gång fick jag avbryta för att jag kom ifatt någon. 

Det är lite av ett problem för mig nu. Jag känner inte att jag ska vara i snabbanan och agera stoppkloss för de som verkligen är snabba. Men jag även nått den nivån så att är snabbare än många i motionsdelen, vilket gör att jag ofta får stå och vänta och låta folk få ett försprång så att jag inte simmar in i dem. 

 

På Lördagen var det dags för Hostruset på eftermiddagen. För att spara på mina krafter hade jag anmält mig som funktionär på parkrun. Min position blev bommen, och mina uppgifter var därmed att låsa upp bommen, sedan peka åt vilket håll löparna ska springa när de kommer och slutligen ta med mig km-skyltarna som eftergångaren har med sig. När jag kom till min position var bommen redan upplåst och mina uppgifter blev därmed ännu färre och jag sparade alltså ännu mer på mina krafter.

 

Senaste tiden har jag alltid ätit glass vid parkrun-fikat efteråt, men eftersom starten för Hostruset skulle vara 14:00 tänkte jag att det kunde vara bra att få lite bättre mat i sig (hur bra glass än är så inser t.o.m. jag att det inte är den bästa uppladdningen för löpning). Så det blev grodd-smörgås och Red Bull. Här skulle det springas med oanade krafter.

 

Nu höll det på att inte bli något Hostrus för mig, utan istället kunde eftermiddagen ha ägnats åt att sitta på akuten med Titti. 

När Titti och jag gick ifrån Naturens Hus valde vi stigen som går mot Rynninge. Helt plötsligt utan förvarning utbrister Titti: "Aaaaj!".

Jag vände mig självklart mot henne med oro för att hon vrickat en fot, blivit biten av ett djur eller något sånt. 

"Jag fick ett löv i huvudet", mumlade hon.

"Ett löv?"

"Ja."

"Gjorde det ont att få ett löv i huvudet?"

"Det var hårt..."

 

Innan jag hann ifrågasätta händelsen mer hade Titti helt bytt fokus och utbrast glatt: "Titta."

Jag tittade på marken där hon pekade men förstod inte riktigt vad hon menade.

"Vilket jättestort löv", log hon när hon böjde sig och plockade upp ett av det tusentals löv som täckte stigen vi gick på.

"Ja Titti. Det var jättestort", svarade jag på samma sätt som man pratar med en fyraåring. "Det finns jättemånga stora löv på marken."

Titti tittade sig omkring. "Ja, det gör det", sa hon och släppte sitt jättestora löv på marken.

 

När vi skiljdes åt sa Titti åt mig att jag inte skulle sätta mig och sova när jag kom hem och därmed tvingas stressa iväg till starten på eftermiddagen. Jag svarade att det skulle jag försöka undvika. 

När jag kom hem satte jag mig en stund i fåtöljen och vilade ögonen, och whips hade klockan sprungit iväg oroväckande snabbt. Så lite stressat (som vanligt när det gäller mig och lopp) gjorde jag mig klar, skyndade till garaget och plockade fram en cykel. När jag kommit ut på gatan kastade jag en blick på klockan. Jag hade en timme och ett par minuter på mig innan starten gick. Även om det inte var gott om tid så behövde jag inte känna mig lika stressad längre. Gissningsvis 5 km till start, sedan hämta nummerlapp och värma upp. Jag borde ha ganska gott om tid. Dock dök ett litet problem upp: mitt lokalsinne.

 

Starten skulle vara vid Björkhagaskolan, så jag tog sikte på Karslundspåret som ligger alldeles i närheten. Dit har jag åkt många gånger. Med bil. Dit har jag inte åkt många gånger med cykel. Men hur svårt kan det vara att hitta dit på cykelvägar? Uppenbarligen ganska svårt när man har lokalsinne som guldfisk.

 

Efter ett tag kände jag igen mig någorlunda. Jag insåg även att det jag kände igen inte alls var i närheten av Karlslundsspåret.

Klockan tickade på och jag började bli lite orolig för att inte hinna i tid. Cyklade vidare utan koll tills jag såg en dam komma gående. Jag stannade till och frågade om hon hade koll på hur jag skulle cykla för att komma till Karlslundsspåret.

"Oj..." sa hon. Det är aldrig ett bra tecken att få ett "oj" på en så enkel fråga. "Det är åt det där hållet", sa hon och pekade. "Men det är en bit."

"Är det långt bort?" undrade jag.

"Du ska fortsätta en bra bit. Cykla åt det där hållet och fråga dig fram", sa hon.

Jag tackade och började fundera på vart jag egentligen hade hamnat. Cyklade iallafall åt det hållet hon pekat. Efter ett tag befann jag mig i Varberga. Det här är områden jag aldrig besöker, så jag var fortfarande vilse även om jag nu visste vart jag var.

Strax såg jag en man komma gående på trotoaren, så jag rullade fram till honom och undrade om jag var i närheten av Karlslund och i såfall hur jag skulle åka för att komma dit.

"Arabia", sa mannen och log. 

Jag antar att det betydde att han inte kunde Svenska.

Efter att rullat runt i Varberga och pratat med diverse människor som av någon anledning inte hade koll på vad Karlslundsspåret var för något hittade jag till slut en man som förklarade vart jag skulle åka.

 

Jimmy är en trevlig människa som är trevlig att träffa i vanliga fall, men den här Lördagen var jag extra glad att se honom. Efter att jag cyklat en bit till kom han nämligen joggande på sin uppvärmningsrunda och därmed förstod jag att jag var i närheten av starten. Sen lyckades jag visserligen cykla fel en gång till innan jag var framme, men till slut var jag på plats, hämtade min nummerlapp och stack ut på min uppvärmning. Kommer ihåg att jag tänkte när jag joggade iväg att det inte skulle vara helt otroligt att jag joggade vilse och inte hittade tillbaka till starten.

 

14:00 var det iallafall dags för start, och jag var på plats. Naaaaajs.

Starten gick, och som vanligt blev det lite stopp och slalom eftersom en del ska envisas med att ställa sig långt fram trots att de kanske inte är så snabba. Så ett par som jag av erfarenhet vet brukar gå delar av loppen och jogga långsamt de övriga delarna. Så jag tänkte att jag ställer mig framför dem. Fast det tillät de inte, utan tryckte sig in framför mig och när starten gick fick jag som väntat slalomspringa förbi dem direkt.

 

Första kilometern gick över förväntan. Tänkte att om jag håller det här tempot hela vägen, och sen kanske ökar sista biten så blir det en med mina mått mätt riktigt bra tid. Dessvärre gick inte resterande kilometrar lika bra...

 

 

Jag kände mig ganska trött och orkeslös efter ett tag och hade ingen ork att öka, och jag förstod att något PB var inte sikte. När jag kom på cykelbanan innan skolan visade min klocka 19:45. Om jag sprang de sista 300-400 meterna på 14 sekunder eller mindre skulle jag äntligen klara SUB20. Jo tjena att det skulle funka...

 

Den officiella tiden blev 21.22. En tid jag inte skäms över men som jag inte heller är helt nöjd med. Jag tog mig iallafall runt och kom inte sist, och det är jag ju glad för.

Dessutom inträffade ett mirakel; jag kom i mål före Therese. Jag tror det var första loppet under hela 2019 som jag lyckades med den bedriften och det var ju en kul och annorlunda upplevelse. Kampen om vem av oss som först klarar SUB20 fortsätter dock ännu ett tag...

 

Vid prisutdelningen efteråt lottades priser ut på startnumret, och där jag var en av de glada vinnarna.

 

 

Som tur var skulle Linnea och Andreas åt samma håll som mig efteråt, och jag kunde därmed förlita mig på två personer som hittade och jag behövde inte vara lika orolig för att cykla vilse. 

D.v.s den första biten, innan Linnea svängde av och det visade sig att Andreas hittade lika bra som jag gjorde i den här delen av stan. Men tro det eller ej; efter (nästan) ingen felkörning var vi framme vid tågstationen och vi hade full koll på vart vi var. Det är minsann ett äventyr att lämna hemmaplan.

 

När jag vaknade på Söndagen var jag riktigt trött. Jag kände ett enormt sug att ha lång och skön frukost. Bara sitta och ta det lugnt. Kanske bara sitta insvept i en filt och kolla någon film eller något i den stilen. Det var grått och blött ute, så fåtöljen lockade lite extra mycket.

Men man blir inte av med övervikt genom att sitta i fåtöljen och hänga, så jag tvingade iväg mig till gymmet. Efter uppvärmning på crosstrainern körde jag ben. Och nu när jag skrev det insåg jag att det var ju samma misstag jag gjorde förra Söndagen. Så nu blir det väl en haltande Måndag. Typiskt.

Avslutade med 5 km SkiErg innan jag stretchade och gick hemåt med en skön känsla av att ha gjort lite nytta istället för att mysa i fåtöljen. 

 

Har för övrigt införskaffat ett hjälpmedel till SUB20. Red Bull med massa bokstäver och tecken jag inte har aning om vad de betyder. Det kan ju bara innebära succé när det bara är tjurarna som avslöjar att det är Red Bull, medan resten av innehållet är ett hemligt mysterium. Riktigt spänd på resultatet inför nästa PB-försök.