Micke

Cykelproblem, Halvmara-premiär och insikten att jag är betydligt sämre tränad än jag trodde
 
Min barmarks-pendlar-cykel har uppvisat lite problem med växlarna senaste tiden. Det har mest varit att den inte växlar exakt när jag avser att växla, utan någon sekund efteråt och gärna lite oväntat. När växeln väl är i är det inga större problem. På Måndagen började dock problemen bli värre, och på väg hem från jobbet var det riktigt jobbigt att cykla, då det med ojämna mellanrum blev ett frivarv innan kedjan åter rasslade på plats. 
Så jag svängde förbi Norra Cykel och bokade in servicetid. Passade även på att beställa nytt bakdäck. Både däck och service skulle sammanfalla på Fredagen, så whips försvann min vardagsmotion. Med tanke på hur kedjan hoppade hit och dit var det inget allternativ att använda den unde de resterande dagarna innan den genomgått sin service, och därmed fick det bli bil fram och tillbaka till jobbet kommande dagar. 
"Men du har väl mer än en cykel?" ifrågasätter säkerligen någon nu.
Jo, förvisso. Men eftersom det skulle regna ville jag ju ha en cykel med skärmar, och det är bara fyra av mina cyklar som har skärmar; min barmarks-pendlar-cykel, som alltså skulle på service, min snö-pendlar-cykel, som har dubbdäck och därmed inte är lämpad för asfalt, min upp-på-stan-cykel som kan vara lite jobbig att cykla längre sträckor på, och min 40-tals-Crescent som är väldigt skön att cykla på men som skulle innebära en fördubbling av transport-tiden, då den mest är en lulla-runt-och-köpa-glass-på-Sommaren-utan-tidspress-cykel.
Övriga cyklar har jag inga skärmar på, och därmed kände jag inte för att ta någon av dem i regnet.
 
Jag har varit lite i valet och kvalet att anmäla mig till Norasjön Runt, som skulle gå av stapeln på Lördagen. Det skulle isåfall vara min första Halvmara. Lundgren, som sprungt den 24 gånger (tror jag) sa att den är lite jobbigare än en vanlig Halvmara. Tänkte att det kunde vara bra att få fler åsikter, så jag frågade Johan hur den är jämfört med Kilsbergen Trailrun. Kilsbergen är visserligen bara 14,5 km, men är å andra sidan terränglöpning, så jag undrade vilken som var jobbigast. 
Johan sa att Kilsbergen var värre och att Norasjön inte var så farlig. Jag kom i samma veva på att Johan är en Duracell-kanin när det gäller löpning, så som en vanlig motionär kanske man inte ska ta hans ord bokstavligt, och jag kollade därmed med Therese, som är en mer normal löpare, och när även hon sa att Norasjön är lättare än Kilsbergen bestämde jag att jag nog skulle vara med. 
Det visade sig att jag aldrig mer kommer tro på vad varken Johan eller Therese säger...
 
På Tisdagen anmälde jag mig hur som helst till Norasjön Runt. Nu hade jag nästan en vecka på mig att gå runt och vara nervös. Det här gjorde även att min träning nästan uteblev helt och hållet. Jag tänkte att i den form jag är så behöver jag nog all ork jag har till att klara en Halvmara, så det är bäst att jag vilar mig i form. Jag vet inte hur smart det var egentligen. Just då kändes det iallafall ganska logiskt. I efterhand borde jag nog ha rört lite mer på mig, men man lär av sina misstag.
 
Nu när Hösten börjar göra sitt intåg börjar förkylningarna bli vanligare, och det finns ju alltid några på jobbet som anser att de är så oerhört mycket viktigare än sina arbetskamrater så de går dödsförkylda till jobbet i tron att de är hjältar och utan minsta hänsyn smittar omgivningen. Oerhört irriterande. 
Jag försöker ju hålla mig ifrån de spånen så gott det går, men eftersom hänsyn inte är deras främsta kännetecken kan de plötsligt stå en meter framför mig och snörvlande ställa en fråga. 
För att minska risken att bli smittad lagom till Norasjön Runt har jag den senaste tiden kört med ColdZyme. Rekomenderad av bl.a. Malin Ewerlöf och Jonas Colting. Den hindrar baciller och bakterier att sätta sig, eller något i den stilen. Det finns en mycket tjusigare vetenskaplig förklaring. 
Man använder den för att minimera risken att bli förkyld inför något viktigt, t.ex. bröllop, tävling och liknande. Tyvärr får man bara använda den max 30 dagar. Annars skulle jag gå och spruta i mig den dagligen. 
 
Jag höll mig frisk till Norasjön Runt. Tack ColdZyme.
 
Om det var mitt imunförsvar eller om ColdZyme verkligen funkar vet jag inte, men frisk höll jag mig iallafall och det är jag tacksam för.
För att ytterligare minimera smittorisken tog jag ledigt Torsdag och Fredag. Skönt med lite lediga dagar. Vardagslyx liksom.
Eftersom jag har varit ovanlgit trött senaste tiden passade jag på att ta ordentliga sovmornar de två dagarna, och på Torsdagen gick jag inte upp förrän vid 9-tiden. Osäker på när jag sov så länge senast.
Även Fredagen blev sovmorgon och simningen uteblev den här veckan. Ganska slarvigt av mig får jag nog erkänna. 
 
På Lördagen var det alltså dags. Jag hade tänkt vara med på parkrun först, och antingen småjogga eller promenera runt, men valde till slut att spara även de krafterna till eftermiddagens Halvmara. Jag hade ju som sagt ingen aning om vad som väntade, så ju mer kraft och ork jag hade, desto bättre.
 
Det var (för mig) ingen vidare starttid för loppet. 14:00 gick starten. Det gjorde det lite svårt att planera när, vad och hur man skulle äta. Man vill ju inte äta för nära inpå starten, men inte för tidigt heller så att man hinner bli hungrig.
Kompromissen blev att jag väntade till närmare 11 innan jag åt frukost, och hoppades att den skulle räcka för att ta mig runt. Frukosten bestod inte helt överraskande av havregrynsgröt med proteinpulver från Elit Nutrition och en kall smaskig Red Bull.
 
Vid vätskestationerna skulle det serveras vatten och sportdryck. Jag visste inte vilken sportdryck de skulle använda, och oron för att magen inte skulle uppskatta något för mig nytt märke gjorde att jag bara skulle ta vatten vid varje station. Dock tänkte jag att jag under en för mig lång sträcka kanske skulle behöva mer än vatten, men jag orkade inte springa med vätskeblåsa eller vätskebälte. Efter lite tankeverksamhet kom jag på att shortsen har ju små fickor på benen, där man kan stoppa saker. Nu gällde det bara att hitta någon flaska som var tillräckligt liten för att rymmas där, och som inte skulle störa löpningen.
Svaret hette hotell-shampo. Jag hade lyckligtvis några flaskor hemma, så jag hälde ut shampot, diskade ur dem så gott det gick och fyllde på med Powerade. Mac Gyver hade varit stolt över mig.
 
Min sportdryck luktade ovanligt gott den här dagen...
 
När jag kommit fram till Nora och parkerat träffade jag på Arne. Arne är legenden i Nora och den som sprungit Norasjön Runt flest gånger av alla. Den här dagen skulle han genomföra sin 55:e runda. Imponerande.
Vi gick till torget för att hämta nummerlapparna och jag passade på att fråga honom om banan och vad jag bör tänka på. Vem är bättre lämpad att svara på såna funderingar än någon som troligen kan banan utantill i sömnen.
Han sa att det är två jobbiga backar. Först Hitorpsbacken efter bara ett par kilometer, och sedan en brant men inte lika lång efter ca 8 kilometer. Så hans tips var att inte gå ut för hårt och att spara kraft även till den andra backen.
 
Efter lite uppvärmning, lite prat och lite förberedelse tog jag mig till starten. Valde att ställa mig ganska långt bak. Det här var inget lopp jag planerade att hålla några höga hastigheter i, utan bara ta mig runt så jag vet till nästa gång (om det blir någon nästa gång) vad det hela handlar om. Men självklart skulle det ju vara trevligt med någorlunda godkänd tid ändå.
Min tanke var dock att hålla låg hastighet första halvan, och om orken fanns kvar öka under andra halvan. Och med låg hastighet menade jag riktigt låg hastighet, typ 5.45 - 6-minuterstempo.
Första kilometern gick på 4.41, och därmed hade jag missat min ursprungsplan direkt. 
 
Efter ett tag kom vi till Hitorpsbacken. Den cyklar man uppför vid Utmaningen, så den känner jag till. skilnaden den här gången var att när man kommit till toppen kan man inte rulla och vila lite nedför som man gör när man cyklar. Dock blev det ju lättare att springa när det inte gick uppför längre. Strax veck vi av på en grusväg som sluttade lätt nedåt, och det var nog den skönaste sträckan på hela loppet.
Snart kom vi till en ny uppförsbacke. Inte lika jobbig som Hitorpsbacken, men mitt tempo drogs ner en aning. Nu började jag dessutom övertala mig om att dra ner på tempot helt och hållet om jag skulle orka runt. Jag är ju bara van vid 5 och 10 km-lopp. Nu var det ganska mycket längre än så.
Jag började även fundra på det där som Arne sa om att det är två jobbiga backar. Det var ju uppförsbackar hela tiden kände det som.
 
Vid första vätskekontrollen kände jag mig fortfarande ganska pigg, men tyckte ändå att det kunde vara lämpligt att dricka lite i förebyggande syfte. Passade även på att hälla i mig min första miniflaska med Powerade. En viss bismak av shampo gjorde sig påmind...
Jag valde att stå stilla och dricka, och blev därmed paserade av en del som valde att dricka springande. Efter ett tag var jag dock ifatt dem igen, så jag vet inte om man tjänar så mycket på att försöka springa och dricka samtidigt. Min erfarenhet av att dricka och springa samtidigt är att det inte blir så mycket drickande utan mer skvalpande ett par droppar i munnen, ett par droppar i näsan och majoriteten på marken.
 
Omkring 8-9 km kom den backen som jag antar att Arne menade när han sa att det var två jobbiga backar. Min hastighet där var inte hög. Tur då att man får uppmuntrande tillrop av omgivningen.
"Nu är det tungt", log en man som stod vid sidan och tittade på.
"Vad får dig att tro det?", svarade jag lika fräscht som om jag hade inhalerat avgaserna från en 70-tals-Merca tankad på fuldiesel från någon avlägsen håla på andra sidan Östersjön.
 
Runt 11 km kom nästa vätskestation. Även där stod jag stilla och drack. Det var en kall morgon, men nu hade solen kommit fram och det var både varmt och soligt. Och nu började min kropp påminna mig om att 5 och 10 km räcker gott och väl. De här långa dumheterna är inget för mig. 
 
Joggade vidare i långsamt tempo. Tänkte att nu är det ju bara två parkrun kvar, och parkrun är ju inte jobbigt om man springer i lugnt tempo.
 
Vid omkring 16 km (och okänt många uppförsbackar och dessutom en hel del motvind) hände det skamliga. Jag fick börja gå en stund. Jag hade absolut ingen ork. Jag hade joggat långsamt sista biten, men nu orkade jag inte ens det. Min shampo-blandade Powerade hjälpte inte det minsta. Det här kändes inte alls bra.
Snart kunde jag börja jogga igen. Långsamt, men snabbare än promenad iallafall. Och det gick någorlunda tills uppförsbacken innan sista vätskekontrollen strax innan 18 km. Den backen gick jag också i, innan jag kunde jogga fram till det efterlängtade vattnet. 
En av funktionärerna som stod vid den stationen kom fram till mig när jag drack och berömde min frisyr.
"Får jag ta en bild?" undrade han.
"Visst", svarade jag. "Jag har inga tider att passa. Bara jag är i mål innan tre timmar, eller vad nu maxtiden var på det här loppet."
Så han plockade fram mobilen.
"Ser jag pigg och fräsch ut?" undrade jag.
"Oerhört", ljög han trovärdigt.
 
Jag joggade vidare men snart kom tröttheten tillbaka. Bara tre kilometer kvar och jag var helt knäckt. Då kom den räddande ängeln joggande. Eric dök upp och sa åt mig att ta rygg på honom. Man kanske inte tror att det hjälper så mycket som det gör, men det gjorde det. Och vi kunde jogga vidare i någorlunda tempo, och det kändes genast lättare när man fick draghjälp.
Bara några hundra meter innan mål hojtade Eric till och stannade. Självklart blev jag orolig och stannade också och frågade vad som hände.
"Spring vidare du", sa Eric.
"Går det bra för dig?" undrade jag.
"Nä...", svarade Eric. Han hade tydligen fått kramp. "Men spring vidare nu."
Eftersom det fanns funktionärer precis där så lämnade jag honom och sprang/joggade mot mål. Och någon minut senare kom även Eric i mål. Han är stark den gamle mannen.
 
Osäker på när den här bilden togs, men eftersom liemannen inte flåsar i nacken och gamarna inte börjat kretsa kring mig antar jag att det är i början av loppet, när jag fortfarande tyckte att det var en bra plan att springa Norasjön Runt.
(foto taget från Örebro AIK:s Instagram)
 
 
Min medeltempo blev 5.40, så det var ju ungefär vad jag hade planerat. Men jag hade ju inte planerat att vissa sträckor skulle gå på strax över 4 minuter och vissa närmare 7 minuter, utan ett lite jämnare tempo hade ju var att föredra.
 
Träffade Johan och Petra strax efter målgång och försökte föra ett samtal med dem. Jag kunde lika gärna ha druckit en flaska Jäger innan, för ungefär så sammanhängande var mina meningar. Det här var definitivt jobbigare än Kilsbergen Trailrun. De såg lika fräscha ut som vanligt och verkade oerhört roade över hur knäckt jag var. Jag måste verkligen börja träna mer.
 
Efter att jag återfått förmågan att gå som en nästan normal människa gick jag till bilen och min efterlängtade kylväska. En kall Monster och två ostsmörgåsar tog jag med mig och gick tillbaka till torget för prisutdelningen.
Nu hade vädret ändrats snabbt från den Sommarvärme vi hade under löpningen, och det blev ganska kallt att stå där.
 
Efter prisutdelningen var klar och jag gick tillbaka mot bilen träffade jag på Arne igen.
"Jag känner mig lurad", sa jag. "Du sa att det var två jobbiga backar. Jag tycker att det var jobbiga backar hela tiden.."
"Jag totalt är det tio backar, men de flesta räknas inte som jobbiga", svarade han glatt. 
Man kan inte lita på någon i dagens samhälle...
 
Nu har jag iallafall genomfört min första Halvmara. Det var inte det minsta kul. Men det här var tydligen länets jobbigaste, så om jag får för mig att springa någon mer kommer den förhoppningsvis inte vara lika överdrivet jobbig. Framför allt om jag börjar träna lite mer...
Idag är jag åtminstone inte så stel som jag hade trott. Jag går nästan obehindrat. Det hade jag inte räknat med. Alltid något att vara glad för :)
 
Norasjön Runt - Som en rejäl Mara men hälften så långt
 
 
Jonas

Måste tyvärr meddela att företaget som tillverkar ColdZyme nyligen presenterade en studie som sa att deras produkt har noll effekt. Men bra jobbat med halvmaran!

Svar: Colting sa att det funkar.Colting är snabb.
Jag tror på Colting.
😁
Micke

Lasse

Nå...till den oundvikliga frågan...kommer du att springa Norasjön runt 2020!?
Det tror jag i alla fall😉

Svar: Jag är sugen på att göra Bergslagsklassikern, och om jag ska göra den har jag liksom inte så mycket att välja på 😉
Micke

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress