Micke

Träning. En hel del träning faktiskt. Eller ganska mycket iallafall.
 
Den här veckan kan jag stoltsera med att jag har genomfört någon sorts motion varje dag. Mina standardveckor brukar annars innehålla en hel del slöa dagar. Så det var ju trevligt att jag lyckades hålla mig mer eller mindre aktiv varje dag under en vecka. Nu har det inte varit hård träning varje dag, men åtminstone något konditions-aktigt. 
Den lite sämre delen av det här är att det även blivit Red Bull varje dag under den här veckan. Den där tanken om tjockis-dag lös lite extra med sin frånvaro den här veckan...
 
Måndagen brukar oftast inte bli så aktiv för mig, men jag körde en repris på ett beprövat knep, och bokade redan på Lördagen in mig för spinning på Måndag-kvällen, för att därmed minimera risken att hamna i fåtöljen istället för på cykelsadeln.
Den här Måndagen visade tydliga tecken på att Hösten har kommit, och det blev säsongspremiär för långa byxor vid cykelpendlingen fram och tillbaka till jobbet. En deprimerande punkt i livet som cykelpendlare. Om några veckor kommer troligen de tjockare handskarna behövas, efter ytterligare några veckor så får man ta cykeln med dubbdäck och efter det går det bara utför.
 
Spinningen jag hade bokat in mig på var på Friskis som inte alls ligger långt hemifrån. Det tar inte många minuter att cykla dit. Ett problem när man har nära till något är att man inte känner något behov av att stressa, utan tänker att det går ju så snabbt att åka dit så jag kan sitta kvar här och läsa ett tag till. Och vips har klockna sprungit oväntat snabbt och man har absolut inte så gott om tid som man trodde. Helt plötsligt hade jag drygt 20 minuter på mig att byta om, gå till garaget och plocka fram en cykel och cykla iväg till Friskis, lägga in sakerna i skåpet, fylla på vattenflaskan och diverse annat. Jag var alltså uppvärmd innan passet ens hade börjat...
Jag kom iallafall i tid. Inte i god tid, men i tid. 
Någon som vet vad som händer när man är näst sist in i spinningsalen?
Då är alla cyklar upptagna, förutom de två på främsta raden mittimot instruktören. Tack...
 
 
Jag har svårt att avgöra om jag tycker att spinning är kul eller bara jobbigt. Svettigt är det och jag har förhoppningar om att jag åtminstone bränner lite fett medan jag plågas. Och jag är ju inte helt främmande för att återkomma fler gånger, även om båda spinningspassen jag genomfört den senaste tiden har innehållit Håkan Hellström. 
 
På Tisdagkvällen cyklade jag iväg till Gustavsvik för att simma lite. Att åka dit efter jobbet och börja simma vid 16-tiden kändes som en dum idé då en hel del andra troligen har liknande planer. Bättre att vänta ett tag tills det börjar glesna ur med simmare, tänkte jag och åkte dit strax efter 18.
Det var en chockerande upplevelse. Och inte i positiv mening.
 
Bassängen var fortfarande avdelad på mitten, och därmed fanns det inga linor som avspärrade banorna. Man kan ju tycka att även om det inte finns några fysiska avspärrningar så kan ändå det sunda förnuftet styra hur man beter sig. Sunt förnuft var dessvärre en bristvara hos en stor del av de som var på plats den här Tisdag-kvällen...
Jag kom genast att tänka på "World War Z", när tusentals zombies klättrar på varandra för att komma över muren. Det var inte tusentals simmare på plats, men hjärnkapaciteten var nog inte mycket högre än hos just nämnda zombies, och beteende var liknande. Ingen hänsyn, ingen tanke på att det fanns några andra att bry sig om. Bara ett stort kaos av folk som hoppade och dök vid motionsdelen, simmade kors och tvärs över alla banor och hade det inte varit problem på grund av fuktigheten skulle det inte ha förvånat mig om någon hade suttit mitt i bassängen och ätit pizza.
 
Den där planen att simträna lite var bara att fetglömma (som de hippa kidsen med keps säger), och jag var inte långt ifrån att cykla hem igen. Ångrade mig dock och tänkte att när jag ändå var här kunde jag åtminstone simma lite pensionärssimning. Bättre det än ingenting liksom.
Så jag började simma mellan kanten och fram till bryggan fram och tillbaka. Inte helt säker på sträckan, men eftersom bassängen är 50 meter och bryggan ligger ungefär i mitten och är någon dryg meter bred så gissar jag på kanske omkring 22 meter eller något i den stilen. 
När jag simmat 60 vändor i den här krigszonen gav jag till slut upp och cyklade hem. Nästa gång ska jag åka dit ännu senare och se om det hjälper.
 
Både Onsdag och Torsdag var jag lite extra trött, och det blev bara vardagsmotion de dagarna genom mina 18 km cykelpendling plus lite promenad. Men vardagsmotion är också motion, fast lite lugnare.
 
Fredag innebar som vanligt simning. Johan hade varit snäll och tagit med både dolme och fenor jag fick låna, för att se om de kunde underlätta för mig. Det har väl knappast undgått någon att jag har diverse problem med tekniken när det gäller simning... 
 
Jag har någon gång fått frågan om jag har problem med att få benen att flyta. Och det har jag inte. Jag kan inte få till armtagen, jag kan inte hålla huvudet rätt, jag kan inte andas ordentligt, jag kan inte rotera rätt, men att få benen att flyta är åtminstone något jag kan. Trodde jag fram tills den här Fredagen...
Det visade sig att jag uppenbarligen har haft benen alldeles för långt ner i vattnet, för med dolmen på plats fick mina ben en helt ny nivå, vilket gjorde att även resten av kroppen fick en helt ny nivå. Det visade sig främst genom att huvudet när benen kom högre automatiskt hamnade längre ner (tänk er min kropp som en gungbräda; när ena änden åker upp åker andra ner). Så när jag vred huvudet för andas så innebar det att det inte var syre jag andades in eftersom hvudet fortfarande var en bit under vattnet. 
Efter en okänd mängd klorvatten började jag till slut få till det där med att inte öppna munnen innan jag var säker på att den var ovanför vattenytan, och det var faktiskt mycket behagligare.
 
Dolmen fick mig även att inse andra saker jag gjort fel. Man måste ju hålla ihop benen för att dolmen ska vara på plats. Det gjorde att jag fick lite svårare att hålla balansen. Jag antar att jag tidigare har fladdrat med benen som en foxtrot-dansare och därför inte har känt så stora problem med balansen. Ytterligare en sak att träna på. Inte foxtrot alltså, utan balansen i vattnet.
 
När nu benen låg på rätt höjd och dessutom inte fladdrade omkring så började jag känna att jag tog mig fram snabbare. Inte så snabbt så jag känner mig bekväm att hänga i snabbanan, men en stor skillnad mot tidigare. 
Främsta beviset jag fick för mina framgångar var att jag simmade in i fötterna på en dam som varit en bra bit längre fram när jag kollade en stund innan.
Jag bad om ursäkt för att jag är så snabb. Det är inte lätt att tygla krafterna som helt plötsligt har givits mig. Ungefär som en Volvo-ägare som får provköra en VW och därmed för första gången får uppleva hur det känns att köra snabbare än 50 km/h. Det är svårt att tygla alla hästkrafter i början när man inte är van. 
 
Efter ett tag var det dags att prova fenorna. De skulle hjälpa till att få upp min hastighet, sa Johan. Så jag väntade ett tag med att använda dem tills det blev glesare i bassängen. Jag såg framför mig hur jag skulle skjuta fram som en torped i vattnet. Då var det bäst att det inte var några andra i vägen. Vilken bromssträcka jag skulle ha i de hastigheterna vågade jag inte ens drömma om. Hoppas bara att väggen är välkaklad så den stoppar mig om det behövs.
 
Satte på mig fenorna. Det gick faktiskt väldigt enkelt. Jag hade i bakhuvudet när jag åkte wakeboard första gången (eller släpades liggande efter en båt med en wakeboard fastsatt på fötterna, som är den mer korekta benämningen hur det gick den dagen). Då var det ett oerhört jobb att få ner fötterna i gummi-"skorna" som användes för att hålla fast brädan i mina fötter. Jag trodde att fenorna skulle innebära ett liknande projekt, så jag blev glatt överraskad när det inte alls var så besvärligt.
 
Lade mig i vattnet, sparkade iväg lite försiktigt, tog ett par armtag, sparkade lite till, insåg att det här var inte så enkelt som jag hade trott. Försökte ett tag till, såg att klockan sprungit iväg lite snabbare än jag räknat med och fick avbryta för att åka till jobbet. 
 
Sammanfattning:
Dolme; ett fantastiskt hjälpmedel som nog kommer hjälpa mig en hel del.
Fenor; inte lika fantastiskt. Men jag hann som sagt inte prova så länge, så jag får göra lite fler försök innan jag avfärdar dem helt.
Pratade med Erik och han sa att om man har rätt läge i vattnet är fenor fantastiska. Om man har fel läge så drar de ner hastigheten. Så ja, jag har fel läge.
 
På Lördagen var det parkrun-dags, precis som de flesta Lördagarna. Eftersom jag skulle springa Annaloppet på Söndagen tänkte jag köra något mittimellan-tempo på parkrun. Nu är visserligen inte Annaloppet något långt lopp, men jag har hamnat lite i en svacka löparmässigt, så jag kan behöva spara alla krafter jag har. Inte för att jag vet om 5 km parkrun varken hjälper eller stjälper inför ett lopp dagen efter. Men lika bra att vara på säkra sidan.
När starten sedan gick dras man ju med i tempot trots att man bestämt att man inte ska det. Efter ett tag lugnade jag dock ner mig och sprang resten i förvisso ett lite högre tempo än jag bestämt men inte för ansträngande och kom i mål på strax över 23 minuter.
 
1 kilometer kvar till mål, och lagom trött.
(foto Johan Sjö)
 
 
På Söndagen var det alltså dags för Annaloppet. 5,2 km skogslöpning i utkanten av Nora.
Loppet går två varv på en slinga i skogen och innehåller ett par backar som inte är extrema, men för mig som inte är så vidare på uppförsbackar är de fullt tillräckliga. Och eftersom man springer två varv så kommer backarna dubbla gånger.
 
De som följt min blogg ett tag vet vid det här laget att jag av någon anledning oftast är väldigt dålig på att planera tiden det tar för mig att åka iväg till de olika loppen jag springer, vilket leder till att jag ofta får stressa. Därför var det en lite ovanlig känsla när jag idag kom iväg med gott om tid till godo. Jag satt t.o.m. i bilen och funderade på hur jag skulle fördriva tiden när jag kom fram. Skönt att få uppleva den känslan ibland.
 
Efter att ha hämtat nummerlappen gick jag tillbaka till bilen och satte mig där och hängde ett tag. I vanliga fall går man ju runt och pratar med folk, men det hade börjat regna och det kändes inte så lockande att vara ute mer än nödvändigt.
 
Ca 40 minuter till start. Vädret kunde ha varit trevligare...
 
När det var omkring 20 minuter kvar till start stack jag och Karl iväg på en liten uppvärmningsrunda på någon kilometer innan vi återvände till bilarna för att lägga in jackorna och gå mot start.
Den här dagen var det även ett traillopp vid Lanna, så många löpare var där, plus att det även är Lidingöloppet den här helgen, så det var inget enormt startfält som samlades och inväntade start.
 
Nu hade det iallafall slutat regna, men det var fortfarande dis i luften och jag insåg att min frisyr kommer inte må bra av det här. Typiskt.
 
Starten gick och jag höll ett mellantempo. Jag har lärt mig den hårda vägen att jag inte är tillräckligt tränad för ens försöka att hänga på i för högt tempo när det väntas uppförsbackar, så jag höll mitt eget tempo och tänkte att jag får väl öka på varv två om det känns bra.
Vid toppen av den brantaste backen stod en äldre man i skogen. "Heja Elvis", ropade han när jag passerade. Antar att min frisyr fortfarande var någorlunda i ordning då.
 
Vid varvningen var jag ganska ensam. Bakom mig var det ingen de närmsta 50 meterna, framför mig låg Kim omkring 40-50 meter och ytterligare en bit längre fram var Annica.
Tänkte att jag kommer inte ifatt dem, så jag håller det här tempot och hoppas att ingen passerar mig iallafall.
En stund senare passerade jag Kim iallafall. Där ser man. När vi sedan kom till den jobbigaste backen var jag bara ett par meter bakom Annica. Tänkte att det är ju ingen idé att springa om i uppförsbacken, för då är jag knäckt resten av sträckan. Bättre att öka hastigheten efter krönet, när det börjar gå nerför igen. Tanken var god. Dessvärre ökade Annica också tempot när det började gå nerför och jag hade ingen chans att springa om. 
Nåja, man kan inte lyckas jämt.
På något märkligt sätt lyckades jag ändå passera henne några hundra meter senare, och när jag kände igen omgivningen och såg att det inte var långt kvar till mål orkade jag öka en aning. 
Jag har inte sett resultatlistan, men enligt min klocka blev det två sekunder snabbare än förra året. Och jag kom inte sist. Så då får man ju vara nöjd ändå, trots att frisyren inte höll hela vägen...
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress